Jag och min syster satt och pratade om mamma en kväll nu på semestern, om hur vi redan har bearbetat mycket av vår påbörjade sorg. Hur vi redan nu har förlorat den största delen av vår mamma, så som hon var. Det är hårt, det gör ont och jag saknar henne redan!!
Samtidigt är det sommar, vi har semester och vi renoverar och planerar för att förnya hemmet. Saker som ska vara jätteroliga.
Idag har vi varit på IKEA och tittat på det som vi tror blir vårt nya kök så småningom, vi ska spåna lite till sen är det dags för beställning. Men hela tiden har jag tårarna väldigt nära, för jag och mamma var ofta på IKEA och bara gick och tittade och fikade och mös. Det känns fruktansvärt att veta att det aldrig kommer att hända igen.
Jag och lillkillen var hemma hos mamma och pappa ett tag nu i eftermiddags, de bjöd på middag :-).
Mamma var trött, inte lika "med" som hon brukar. Det känns som om hon blivit lite sämre, eller så är det bara värmen som tar kraften. Hur som helst så är det en pina att uppleva detta, hennes uppgivenhet, att se att hennes planer för livet bara har försvunnit.
Jag berättar om allt vi gör, för att få henne att leva lite genom oss, men det känns bara hemskt för jag vill att hon ska leva MED oss istället....
Jag är inne i en down-period, tänker på mamma nästan hela tiden, försöker maskera det och ändå vara glad och njuta av semestern med familjen, man jag är ärligt talat skiträdd för att mamma håller på att bli sämre.
Vet inte hur man ska orka med detta!!
Usch, vilket tråkigt inlägg, jag känner ju själv att jag måste rycka upp mig, leva i nuet och inte måla fan på väggen och bara oroa mig för framtiden!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar