Ja, då kommer väl julen i år också.
Förra året var vår jul också mycket präglad av mamma sjukdom, hon var inte alls pigg under den perioden.
Detta året är första julen någonsin utan min mamma.
Men vi ska få det att bli bra, för vår skull, för vår sons skull. Mamma hade velat att vi skulle fira jul så bra vi bara kan.
Den enda förändringen är att vi inte köper julklappar till varandra utan bara till barnen. Det var ju mamma som alltid ville köpa så mycket julklappar och utan henne blir det inte detsamma. Så i år får barnen, vi vuxna kan köpa vad vi vill till oss själva istället.
Men nu är det julpyntat här hemma i alla fall, det är bara granen som fattas. Den köper vi på fredag och det är alltid mysigt när den kommer in.
onsdag 15 december 2010
tisdag 7 december 2010
Trött, ont...
Usch, detta är ingen bra period för mig. Jag har hostat så mycket de senaste dagarna att jag tror att lungorna är på väg upp och man får ont överallt, i huvudet, ryggen...
Jag är så trött.
Samtidigt så har sonen varit lite magsjuk så jag har varit hemma med honom i två dagar nu. Idag har han dock känts lite för frisk för att vara hemma sjuk...så det har ju varit full rulle idag och jag är helt slutkörd.
Vi har byggt ett hus av en stor tom kartong och där skulle sonen sälja gammalt godis och gammal mat...:-)
Den underbara fantasin barn har...
Nu är maken och repar med sitt musikband och jag ska strax försöka få sonen i säng. Sen ska jag minsann sätta mig med ett glas vin och bara slappna av. Jag tycker jag förtjänar det!
Jag är så trött.
Samtidigt så har sonen varit lite magsjuk så jag har varit hemma med honom i två dagar nu. Idag har han dock känts lite för frisk för att vara hemma sjuk...så det har ju varit full rulle idag och jag är helt slutkörd.
Vi har byggt ett hus av en stor tom kartong och där skulle sonen sälja gammalt godis och gammal mat...:-)
Den underbara fantasin barn har...
Nu är maken och repar med sitt musikband och jag ska strax försöka få sonen i säng. Sen ska jag minsann sätta mig med ett glas vin och bara slappna av. Jag tycker jag förtjänar det!
fredag 26 november 2010
Advent
Idag är jag hemma med sonen, dagis är stängt så vi får en liten mysfredag så här på tu man hand. Den innehåller tyvärr lite städning också, men tänk vad skönt att slippa det i helgen sen.
Jag tänkte försöka hinna med lite adventspynt också, jag tycker ju det är så supermysigt med advent och jul.
Även om det aldrig mer blir som förr eftersom mamma var den som fixade och donade med allt och det är en enormt stor sorg att vi inte får uppleva det mer och att lillkillen ska gå miste om sin mormors julfirande.
I år har vi för första gången bestämt att vi bara ska ge julklappar till barnen. Vi har alltid gett julklappar även till alla vuxna tidigare och mamma älskade att köpa massor med julklappar.
Men i år dämpar vi det lite, så får vi se hur vi gör nästa år.
Men klart är att vi ska ge barnen en lika fin jul som det alltid varit, annorlunda, men fin.
Hur grymt det än låter, när sorgen är som störst så finner jag stor tröst i att mamma var sjuk. För varje gång jag tänker tanken på att mamma inte är här längre, så tänker jag ju på hur det hade varit ifall hon funnits kvar här. För hon hade ju bara blivit sämre hela tiden och då känner jag att hon ändå har det bättre där hon är idag. Att leva med vetskapen att man ska förlora någon när och kär, det är grymt.
Däremot saknar jag givetvis tiden innan cancern gjorde sitt intåg och krossade vår familj....men jag kan inte göra ett smack för att få tillbaka den tiden och då måste jag försöka att fokusera på något annat än att låta det ta min energi.
Det är i alla fall första advent på söndag och det är snö ute. En fin början på vintern.
Kram på er!
Jag tänkte försöka hinna med lite adventspynt också, jag tycker ju det är så supermysigt med advent och jul.
Även om det aldrig mer blir som förr eftersom mamma var den som fixade och donade med allt och det är en enormt stor sorg att vi inte får uppleva det mer och att lillkillen ska gå miste om sin mormors julfirande.
I år har vi för första gången bestämt att vi bara ska ge julklappar till barnen. Vi har alltid gett julklappar även till alla vuxna tidigare och mamma älskade att köpa massor med julklappar.
Men i år dämpar vi det lite, så får vi se hur vi gör nästa år.
Men klart är att vi ska ge barnen en lika fin jul som det alltid varit, annorlunda, men fin.
Hur grymt det än låter, när sorgen är som störst så finner jag stor tröst i att mamma var sjuk. För varje gång jag tänker tanken på att mamma inte är här längre, så tänker jag ju på hur det hade varit ifall hon funnits kvar här. För hon hade ju bara blivit sämre hela tiden och då känner jag att hon ändå har det bättre där hon är idag. Att leva med vetskapen att man ska förlora någon när och kär, det är grymt.
Däremot saknar jag givetvis tiden innan cancern gjorde sitt intåg och krossade vår familj....men jag kan inte göra ett smack för att få tillbaka den tiden och då måste jag försöka att fokusera på något annat än att låta det ta min energi.
Det är i alla fall första advent på söndag och det är snö ute. En fin början på vintern.
Kram på er!
söndag 21 november 2010
Borta bra men hemma bäst
Vi har varit hos Jacobs farfar i helgen, han bor ca 2 timmars bilresa från oss och vi åker dit då och då och spenderar en helg.
Det är supermysigt, jag njuter verkligen av att åka dit, det är avkoppling och så mycket kul att hitta på runtomkring.
Maken jobbade i Växjö i fredags, så jag och sonen packade bilen och körde iväg vid 13.30 för att möta upp honom i Halmstad. Där fick min bil sen stå och vila och vi fortsatte uppåt tillsammans.
En liten sväng inom Gekås i Ullared, vilket alltid är superkänsligt för dit åkte vi med mamma flera gånger om året förr.
Det var något vi älskade att göra, mamma fixade mackor och kaffe och så gav vi oss iväg på en utflykt....det kommer jag aldrig mer att få göra med mamma och jag saknar det sååååå mycket.
Men nu var jag där med maken och sonen och det blev en snabbvisit på ca 1,5 timme. Fick tag på det viktiga.
Sen upp till farfar, och helgen där innebar mer shopping och I love it!
En liten runda till kyrkogården där farmor finns, min stackars lille son förlorade ju både farmor och mormor inom loppet av 9 månader...
Men nu är vi hemma igen och det är alltid skönt. Köket är i stort sett klart, vi väntar på ugn och mikro och så ska vi måla lite taklister och fixa lite till, men det är bagateller. Nu funderar jag på andra rum, på hur man enkelt och billigt kan göra det lite bättre :-)
Det är supermysigt, jag njuter verkligen av att åka dit, det är avkoppling och så mycket kul att hitta på runtomkring.
Maken jobbade i Växjö i fredags, så jag och sonen packade bilen och körde iväg vid 13.30 för att möta upp honom i Halmstad. Där fick min bil sen stå och vila och vi fortsatte uppåt tillsammans.
En liten sväng inom Gekås i Ullared, vilket alltid är superkänsligt för dit åkte vi med mamma flera gånger om året förr.
Det var något vi älskade att göra, mamma fixade mackor och kaffe och så gav vi oss iväg på en utflykt....det kommer jag aldrig mer att få göra med mamma och jag saknar det sååååå mycket.
Men nu var jag där med maken och sonen och det blev en snabbvisit på ca 1,5 timme. Fick tag på det viktiga.
Sen upp till farfar, och helgen där innebar mer shopping och I love it!
En liten runda till kyrkogården där farmor finns, min stackars lille son förlorade ju både farmor och mormor inom loppet av 9 månader...
Men nu är vi hemma igen och det är alltid skönt. Köket är i stort sett klart, vi väntar på ugn och mikro och så ska vi måla lite taklister och fixa lite till, men det är bagateller. Nu funderar jag på andra rum, på hur man enkelt och billigt kan göra det lite bättre :-)
onsdag 10 november 2010
Tre månader
Idag är det tre månader sen min mamma lämnade oss.
Det känns ibland som om det vore 3 år...det känns jättelänge sen. I nästa sekund så kan jag känna att jag vill ringa mamma, som om hon fortfarande var frisk.
Men det är så länge sen mamma var frisk så kan knappt komma ihåg hur hon lät...och det är skrämmande.
Jag gråter mer eller mindre varje dag fortfarande, jag saknar mamma oerhört mycket just nu. Det är precis som om den första chocken har lagt sig och det är verkligt.
Samtidigt är det lite halvkämpigt med sonen på dagis så jag är helt, totalt och komplett slut i huvudet nu....alla krav som ställs, ingen tar ju längre hänsyn till att man fortfarande har sorg.
Men köket börjar ta form, i helgen blir vi nog klara med det mesta och jag längtar så tills man kan komma hem från jobb en dag och inte ha 7 miljoner saker att göra. Att kunna leka med sonen istället för att med dåligt samvete låta honom sitta framför TV:n när vi jobbar med köket...
Nu är det läggdags, ännu en vecka närmar sig sitt slut.
Det känns ibland som om det vore 3 år...det känns jättelänge sen. I nästa sekund så kan jag känna att jag vill ringa mamma, som om hon fortfarande var frisk.
Men det är så länge sen mamma var frisk så kan knappt komma ihåg hur hon lät...och det är skrämmande.
Jag gråter mer eller mindre varje dag fortfarande, jag saknar mamma oerhört mycket just nu. Det är precis som om den första chocken har lagt sig och det är verkligt.
Samtidigt är det lite halvkämpigt med sonen på dagis så jag är helt, totalt och komplett slut i huvudet nu....alla krav som ställs, ingen tar ju längre hänsyn till att man fortfarande har sorg.
Men köket börjar ta form, i helgen blir vi nog klara med det mesta och jag längtar så tills man kan komma hem från jobb en dag och inte ha 7 miljoner saker att göra. Att kunna leka med sonen istället för att med dåligt samvete låta honom sitta framför TV:n när vi jobbar med köket...
Nu är det läggdags, ännu en vecka närmar sig sitt slut.
lördag 6 november 2010
Mörka kvällar
Ja, de är verkligen mörkt på kvällarna nu, helt kolsvart så tidigt....men det är denna tiden på året och det är bara att stå ut tills ljuset återkommer.
Samtidigt är det ganska mysigt att tända lite ljus och mysa inomhus.
Idag har det varit fortsatt köksrenovering som gällt. Imorgon ska vi kakla på väggen och förhoppningsvis blir köksön också klar. Därefter är det inte mycket kvar, underbart. Jag är ju så trött på röran nu och trött på att inte kunna komma hem på kvällarna efter jobb och bara ta det lugnt, utan att känna sig tvingad att börja jobba hemma.
Men det är ju såklart självvalt, och det blir ju jättefint sen :-)
Pappa tittade in lite spontant vid 16-tiden och han lät sig övertalas att stanna och äta pizza. Så skönt att få ha honom här och rå om honom lite. Vi pratade lite om mamma och hur han hade det där hemma. Han saknar ju sällskap, även om han är en ensamvarg. Vi föreslog en hund och det hade han nog kunnat tänka sig om man inte hade varit tvungen att gå ut i ur och skur med den....
Nu har pappa kört hem och vi sitter i soffan och ska väl snart börja se på något program eller nån film kanske när vi fått lilla sonen i säng.
Ha en bra lördagskväll!
Samtidigt är det ganska mysigt att tända lite ljus och mysa inomhus.
Idag har det varit fortsatt köksrenovering som gällt. Imorgon ska vi kakla på väggen och förhoppningsvis blir köksön också klar. Därefter är det inte mycket kvar, underbart. Jag är ju så trött på röran nu och trött på att inte kunna komma hem på kvällarna efter jobb och bara ta det lugnt, utan att känna sig tvingad att börja jobba hemma.
Men det är ju såklart självvalt, och det blir ju jättefint sen :-)
Pappa tittade in lite spontant vid 16-tiden och han lät sig övertalas att stanna och äta pizza. Så skönt att få ha honom här och rå om honom lite. Vi pratade lite om mamma och hur han hade det där hemma. Han saknar ju sällskap, även om han är en ensamvarg. Vi föreslog en hund och det hade han nog kunnat tänka sig om man inte hade varit tvungen att gå ut i ur och skur med den....
Nu har pappa kört hem och vi sitter i soffan och ska väl snart börja se på något program eller nån film kanske när vi fått lilla sonen i säng.
Ha en bra lördagskväll!
fredag 5 november 2010
Fredagkväll
Här sitter jag ensam, min man är på spelning och jag har laddat upp med en landgång, lite vin och Idol på TV:n.
Det är helt OK, att sitta ensam efter att lilla sonen lagt sig. Men jag förnekar inte att det hade varit en aning trevligare att ha maken hemma.
Jag pratade med pappa tidigare och tanken kommer ju alltid att han är ensam...ensam kanske resten av sitt liv...
Ja, han har ju oss, sina döttrar och resp familjer, men han kommer förmodligen inte att hitta en ny livskamrat....
Jag gråter varje dag för att jag saknar mamma. Varje dag....i någon form..
Oftast när jag är ensam, i bilen, på toaletten, ibland fylls ögonen av tårar när jag sitter mitt ibland människor men jag döljer det oftast....
Jag har ingen aning om ifall detta kommer att lätta snart, eller om mitt liv alltid kommer att se ut så här, med denna starka saknad varje dag.
Men...för att ta upp något helt annat, jag försöker ju faktiskt att omprioritera mitt liv, sorgen får finnas där men den ska inte vara viktigast längre. Nu måste glädje och kärlek få ta plats igen.
Jag skriver ju denna bloggen för att ventilera mina känslor och tankar.
Och utan att ha en aning om ifall någon ens läser, så mår jag bra av att få sätta tankarna på pränt.
Det är helt OK, att sitta ensam efter att lilla sonen lagt sig. Men jag förnekar inte att det hade varit en aning trevligare att ha maken hemma.
Jag pratade med pappa tidigare och tanken kommer ju alltid att han är ensam...ensam kanske resten av sitt liv...
Ja, han har ju oss, sina döttrar och resp familjer, men han kommer förmodligen inte att hitta en ny livskamrat....
Jag gråter varje dag för att jag saknar mamma. Varje dag....i någon form..
Oftast när jag är ensam, i bilen, på toaletten, ibland fylls ögonen av tårar när jag sitter mitt ibland människor men jag döljer det oftast....
Jag har ingen aning om ifall detta kommer att lätta snart, eller om mitt liv alltid kommer att se ut så här, med denna starka saknad varje dag.
Men...för att ta upp något helt annat, jag försöker ju faktiskt att omprioritera mitt liv, sorgen får finnas där men den ska inte vara viktigast längre. Nu måste glädje och kärlek få ta plats igen.
Jag skriver ju denna bloggen för att ventilera mina känslor och tankar.
Och utan att ha en aning om ifall någon ens läser, så mår jag bra av att få sätta tankarna på pränt.
måndag 1 november 2010
Sorterat bort mamma....
I lördags var jag och min syster hemma hos pappa och sorterade bort mammas kläder och saker. Hur grymt är inte det...
Vi behöll vissa saker och andra fick skänkas bort, men det kändes så bisarrt att man knappt fattade att det är sant.
Pappa sa när vi var färdiga att det var skönt att få det gjort, det var ju ingen idé att det hängde kvar där, mamma kommer ju aldrig tillbaka...
Och fy vad det känns nu, just att hon aldrig kommer tillbaka.
Jag gråter varje dag, i princip. Kan inte förstå orättvisan och grymheten. Vill inte acceptera, kommer aldrig att se meningen med det som hände.
Mitt i allt, så försöker jag ändå dölja min värsta sorg för att skona min familj. Köksrenoveringen pågår fortfarande, det går framåt, nu börjar det bli lite ordning.
Jag fick idag en massa konstiga tankar om att ev försöka få ett barn till. Jag har ju lagt de tankarna på hyllan tidigare, för min man har ju två söner sen tidigare som bor mest hos oss, sen har vi lillkillen gemensamt. Men av någon anledning drog det i barntarmen nu. Jag har ju alltid kännt att ifall min man inte haft två barn sen tidigare så hade vi nog skaffat ett barn till. Hans barn börjar ju bli vuxna nu, då kanske man kan ha en bebis till här hemma....?
Jobbiga beslut...
Vi behöll vissa saker och andra fick skänkas bort, men det kändes så bisarrt att man knappt fattade att det är sant.
Pappa sa när vi var färdiga att det var skönt att få det gjort, det var ju ingen idé att det hängde kvar där, mamma kommer ju aldrig tillbaka...
Och fy vad det känns nu, just att hon aldrig kommer tillbaka.
Jag gråter varje dag, i princip. Kan inte förstå orättvisan och grymheten. Vill inte acceptera, kommer aldrig att se meningen med det som hände.
Mitt i allt, så försöker jag ändå dölja min värsta sorg för att skona min familj. Köksrenoveringen pågår fortfarande, det går framåt, nu börjar det bli lite ordning.
Jag fick idag en massa konstiga tankar om att ev försöka få ett barn till. Jag har ju lagt de tankarna på hyllan tidigare, för min man har ju två söner sen tidigare som bor mest hos oss, sen har vi lillkillen gemensamt. Men av någon anledning drog det i barntarmen nu. Jag har ju alltid kännt att ifall min man inte haft två barn sen tidigare så hade vi nog skaffat ett barn till. Hans barn börjar ju bli vuxna nu, då kanske man kan ha en bebis till här hemma....?
Jobbiga beslut...
måndag 18 oktober 2010
Paus i renoveringen
Det är inte helt lätt att renovera ett kök, med en liten krävande snart 4-årig kille och två matkrävande tonåringar...
Därtill är jag lite allergisk mot röra och kaos, och får lite lätta utslag av alla kassar och lådor med diverse köksgrejer som hela huset nu är fyllt av.
Men visst, det är superkul, det kommer att bli jättebra.
Igår sa min man att det är lite sorgligt att varken min eller hans mamma kommer att få se köket, på nåt sätt är det ändå mammorna man hade velat visa det för...
Jag är inne i en svacka när det gäller mamma, jag tänker oerhört mycket på henne och allt hon och vi går miste om. Hela helgen har speglats av det....det känns bättre när jag är på jobb, då känns allt annat så avlägset, sen räcker det att jag kommer hem och är med min son t ex, så är det så mycket jag känner att mamma missar....
Varför, varför var hon tvungen att lämna oss??
Jag läser väldigt många bloggar, sen mamma blev sjuk så sökte jag på nätet efter personer i likartade situationer.
Det är ju tragiskt så många som drabbas av sjukdomar, dödliga sjukdomar.
Värst är det ju för de som förlorar sina barn, jag som mår så dåligt av att ha förlorat min mamma, hur sjutton klarar man sig om man förlorar sitt barn.
Men jag läste en blogg om en mamma som fick kontakt med sin dotter via ett medium och mina tårar rann....jag vill verkligen tro att det finns något efter detta, jag vill tro att mamma finns här vid sidan om oss hela tiden och ser sitt barnbarn och alla framsteg han gör.
Imorgon fortsätter vardagen, vi ska tapetsera i köket, det roliga börjar nu. Efter tapetseringen ska vi måla och sen lägga golv, och sen...sen ska vi börja sätta upp de nya skåpsstommarna.
Därtill är jag lite allergisk mot röra och kaos, och får lite lätta utslag av alla kassar och lådor med diverse köksgrejer som hela huset nu är fyllt av.
Men visst, det är superkul, det kommer att bli jättebra.
Igår sa min man att det är lite sorgligt att varken min eller hans mamma kommer att få se köket, på nåt sätt är det ändå mammorna man hade velat visa det för...
Jag är inne i en svacka när det gäller mamma, jag tänker oerhört mycket på henne och allt hon och vi går miste om. Hela helgen har speglats av det....det känns bättre när jag är på jobb, då känns allt annat så avlägset, sen räcker det att jag kommer hem och är med min son t ex, så är det så mycket jag känner att mamma missar....
Varför, varför var hon tvungen att lämna oss??
Jag läser väldigt många bloggar, sen mamma blev sjuk så sökte jag på nätet efter personer i likartade situationer.
Det är ju tragiskt så många som drabbas av sjukdomar, dödliga sjukdomar.
Värst är det ju för de som förlorar sina barn, jag som mår så dåligt av att ha förlorat min mamma, hur sjutton klarar man sig om man förlorar sitt barn.
Men jag läste en blogg om en mamma som fick kontakt med sin dotter via ett medium och mina tårar rann....jag vill verkligen tro att det finns något efter detta, jag vill tro att mamma finns här vid sidan om oss hela tiden och ser sitt barnbarn och alla framsteg han gör.
Imorgon fortsätter vardagen, vi ska tapetsera i köket, det roliga börjar nu. Efter tapetseringen ska vi måla och sen lägga golv, och sen...sen ska vi börja sätta upp de nya skåpsstommarna.
söndag 17 oktober 2010
En ganska låg helg
Fredagen var jag hemma med sonen då dagis var stängt, vi var hos tandläkaren och han var jätteduktig.
Sen inom pappa och fikade lite, mysigt.
Men efter det blev jag lite nere, kanske för att det är jobbigt när man är hos pappa, alla känslor, hela huset som påminner om mamma, och så är man ledsen för att pappa är ensam.
Vi åkte i alla fall till IKEA och hämtade hem delar till vårt kök. IKEA är en jätteladdad plats för mig att vara på, då mamma och jag älskade att åka dit.
Väl hemma var jag mest ledsen hela kvällen, bröt ihop helt och bara grät...
På lördagen vaknade jag med huvudvärk efter all spänning från dagen innan och var allmänt nedstämd. Vi rev golv och höll på i köket men inget kändes kul, direkt..
Tack och lov blev söndagen lite bättre, ingen huvudvärk och lite bättre humör. Nu är golvet borta i köket, inget kakel och inga tapeter och taket är målat....nu börjar snart det roliga.
Sen inom pappa och fikade lite, mysigt.
Men efter det blev jag lite nere, kanske för att det är jobbigt när man är hos pappa, alla känslor, hela huset som påminner om mamma, och så är man ledsen för att pappa är ensam.
Vi åkte i alla fall till IKEA och hämtade hem delar till vårt kök. IKEA är en jätteladdad plats för mig att vara på, då mamma och jag älskade att åka dit.
Väl hemma var jag mest ledsen hela kvällen, bröt ihop helt och bara grät...
På lördagen vaknade jag med huvudvärk efter all spänning från dagen innan och var allmänt nedstämd. Vi rev golv och höll på i köket men inget kändes kul, direkt..
Tack och lov blev söndagen lite bättre, ingen huvudvärk och lite bättre humör. Nu är golvet borta i köket, inget kakel och inga tapeter och taket är målat....nu börjar snart det roliga.
onsdag 13 oktober 2010
Nu river vi
Igår tog vi ner första skåpet i köket, det var en befriande känsla att få stå och bestämma vilket porslin som ska behållas och vilket som ska slängas...det är så mycket som ska bort, inte vill vi spara på gamla grejer med noll värde eller 17 glas i olika former...
Vi provade att plocka bort lite av kaklet också och till vår stora lättnad så lossnade det ganska lätt. Vi var rädda att halva väggen skulle lossna samtidigt.
Nu är det tiden som inte räcker till riktigt, maken har sina hobbies och åtaganden och har inte mycket tid på vardagarna till köksarbete, men vi får ta till helgerna som kommer på bästa sätt. Det är rörigt i köket och alla rum känns det som, men så är det när man väntar på något gott efteråt.
Nu hoppas jag bara att vi blir nöjda, man byter ju inte kök titt som tätt, så det är stora beslut. Har beställt alla vitvaror också nu så nu ska allt bara pusslas ihop.
Ringde pappa tidigare i kväll, han har det ganska bra. Han hade varit ute och köpt byxor!!! Att köpa kläder var något mamma alltid fick fixa, han följde med när hon beordrade honom, annars slapp han gärna det. Därför var kläder alltid perfekta julklappar till pappa :-)
Men idag hade han minsann varit och shoppat, känns bra att han tänker på sånt och tar tag i det.
Det är underbart väder nuförtiden. Nätterna är kalla med frost, men sen är dagarna soliga och härliga.
Det är höst.
För ett år sen satt jag dagligen, chockad, och upprepade ett mantra: Detta kan vara mammas sista höst.
Jag hade tyvärr rätt...
Vi provade att plocka bort lite av kaklet också och till vår stora lättnad så lossnade det ganska lätt. Vi var rädda att halva väggen skulle lossna samtidigt.
Nu är det tiden som inte räcker till riktigt, maken har sina hobbies och åtaganden och har inte mycket tid på vardagarna till köksarbete, men vi får ta till helgerna som kommer på bästa sätt. Det är rörigt i köket och alla rum känns det som, men så är det när man väntar på något gott efteråt.
Nu hoppas jag bara att vi blir nöjda, man byter ju inte kök titt som tätt, så det är stora beslut. Har beställt alla vitvaror också nu så nu ska allt bara pusslas ihop.
Ringde pappa tidigare i kväll, han har det ganska bra. Han hade varit ute och köpt byxor!!! Att köpa kläder var något mamma alltid fick fixa, han följde med när hon beordrade honom, annars slapp han gärna det. Därför var kläder alltid perfekta julklappar till pappa :-)
Men idag hade han minsann varit och shoppat, känns bra att han tänker på sånt och tar tag i det.
Det är underbart väder nuförtiden. Nätterna är kalla med frost, men sen är dagarna soliga och härliga.
Det är höst.
För ett år sen satt jag dagligen, chockad, och upprepade ett mantra: Detta kan vara mammas sista höst.
Jag hade tyvärr rätt...
måndag 11 oktober 2010
Renovering II
Vi är på gång i köket...
Vi vet vilket kök vi ska ha, håller på att välja vitvaror men oj vilken djungel det är.
Det är full rulle hela tiden, hämtning och lämning på dagis, matlagning, nattning, sen blir det lite datortid på kvällen och lite TV.
Känner att tiden inte räcker till för allt man vill göra.
Nu ska vi snart börja riva ner vårt gamla kök, som vi till min stora glädje fick sålt i helgen, perfekt! Om två veckor kommer den nya bänkskivan, och då ska vi förhoppningsvis ha påbörjat det nya köket också.
Men det är så svårt att beräkna och veta vad man vill ha..det tar tid. Tid man inte har...
Hälsade på pappa i helgen, känns märkligt men OK att vara i huset. Allt där andas mamma, allt är hennes smak, hennes grejer. Känns för jävligt rent ut sagt att veta att hon aldrig mer kommer att vara där, jag vill bara kunna se henne komma runt hörnet från hallen...
Pappa är ensam, men han fixar det. Men jag tror han saknar att prata med någon, även om mamma det sista året inte svarade så mycket på det han sa, så var det någon där som lyssnade. Nu går han där hemma ensam och mitt i sorgen efter mamma så lider man och mår dåligt för att pappa är ensam.
Ska man aldrig mer bara kunna få vara tillfreds...? Att kunna känna glädje och lycka utan de mörka molnen...
Vi vet vilket kök vi ska ha, håller på att välja vitvaror men oj vilken djungel det är.
Det är full rulle hela tiden, hämtning och lämning på dagis, matlagning, nattning, sen blir det lite datortid på kvällen och lite TV.
Känner att tiden inte räcker till för allt man vill göra.
Nu ska vi snart börja riva ner vårt gamla kök, som vi till min stora glädje fick sålt i helgen, perfekt! Om två veckor kommer den nya bänkskivan, och då ska vi förhoppningsvis ha påbörjat det nya köket också.
Men det är så svårt att beräkna och veta vad man vill ha..det tar tid. Tid man inte har...
Hälsade på pappa i helgen, känns märkligt men OK att vara i huset. Allt där andas mamma, allt är hennes smak, hennes grejer. Känns för jävligt rent ut sagt att veta att hon aldrig mer kommer att vara där, jag vill bara kunna se henne komma runt hörnet från hallen...
Pappa är ensam, men han fixar det. Men jag tror han saknar att prata med någon, även om mamma det sista året inte svarade så mycket på det han sa, så var det någon där som lyssnade. Nu går han där hemma ensam och mitt i sorgen efter mamma så lider man och mår dåligt för att pappa är ensam.
Ska man aldrig mer bara kunna få vara tillfreds...? Att kunna känna glädje och lycka utan de mörka molnen...
fredag 8 oktober 2010
Födelsedag igår
Ja, igår fyllde jag ju år...'
Dagen började bra med lite skönsång och presenter på sängen, men sen avtog det trevliga....sonen öppnade och vi kunde konstatera det var så grått, regnigt och trist ute....
När jag lämnat sonen på dagis och var på väg till bilen halkar jag till på ett blött löv och faller hårt i backen. Det smärtat till i knäet men samtidigt så studsar jag ju raskt upp och undrar om någon såg mig...
Sätter mig i bilen bara för att konstatera att det gått hål på tightsen, bara att köra hem och byta. Slänger en snabb blick på mitt onda knä men tar på ett par nya tights och kör smärtsamt till jobb.
Haltar fram på jobb och en kollega frågar om fläcken på mina tights är blod, då upptäcker jag att jag har blött igenom de nya tightsen och de har fastnat i såret....yummie...
Sen dess har jag haft fruktansvärt ont i knäet så jag tror inte det bara är ytligt utan det har nog blivit en liten svullnad inne i knäet också.
Men förutom det hade jag en bra födelsedag, även om det kändes hårt många gånger att tänka tanken att det är första födelsedagen som mamma inte gratulerar mig alls...det frambringade många tårar som jag gömde för resten av familjen.
Men det är bara en av många dagar som vi måste ta oss igenom, det hjälper inte att gräva ner sig, så fort man hittar upp till ytan igen så finns samma verklighet där...
Idag är det fredag, vi har ätit pizza, jag lider med mitt knä, maken är superförkyld och hostig och ni vet väl alla hur män är när de är förkylda....
Sonen ligger och sover i vår säng, vi måste bryta denna trend och få honom att sova i sin egen säng igen. Men, den dagen den sorgen ;-)
Dagen började bra med lite skönsång och presenter på sängen, men sen avtog det trevliga....sonen öppnade och vi kunde konstatera det var så grått, regnigt och trist ute....
När jag lämnat sonen på dagis och var på väg till bilen halkar jag till på ett blött löv och faller hårt i backen. Det smärtat till i knäet men samtidigt så studsar jag ju raskt upp och undrar om någon såg mig...
Sätter mig i bilen bara för att konstatera att det gått hål på tightsen, bara att köra hem och byta. Slänger en snabb blick på mitt onda knä men tar på ett par nya tights och kör smärtsamt till jobb.
Haltar fram på jobb och en kollega frågar om fläcken på mina tights är blod, då upptäcker jag att jag har blött igenom de nya tightsen och de har fastnat i såret....yummie...
Sen dess har jag haft fruktansvärt ont i knäet så jag tror inte det bara är ytligt utan det har nog blivit en liten svullnad inne i knäet också.
Men förutom det hade jag en bra födelsedag, även om det kändes hårt många gånger att tänka tanken att det är första födelsedagen som mamma inte gratulerar mig alls...det frambringade många tårar som jag gömde för resten av familjen.
Men det är bara en av många dagar som vi måste ta oss igenom, det hjälper inte att gräva ner sig, så fort man hittar upp till ytan igen så finns samma verklighet där...
Idag är det fredag, vi har ätit pizza, jag lider med mitt knä, maken är superförkyld och hostig och ni vet väl alla hur män är när de är förkylda....
Sonen ligger och sover i vår säng, vi måste bryta denna trend och få honom att sova i sin egen säng igen. Men, den dagen den sorgen ;-)
onsdag 6 oktober 2010
Födelsedag imorgon
Imorgon fyller jag år....
För första gången i mitt liv kommer inte min mamma att ringa och gratulera mig. Det är hårt...
Jag kan bara inte fatta att jag aldrig mer ska få träffa henne. Ska jag leva hela mitt förhoppningsvis långa liv utan att aldrig mer få prata med min mamma?
Grymt....
Annars har jag varit lite mör idag, har lite ont överallt i kroppen och ont i ryggen. Måste börja träna och komma i form, är helt off just nu känns det som...
Dags att slappa lite i soffan...
För första gången i mitt liv kommer inte min mamma att ringa och gratulera mig. Det är hårt...
Jag kan bara inte fatta att jag aldrig mer ska få träffa henne. Ska jag leva hela mitt förhoppningsvis långa liv utan att aldrig mer få prata med min mamma?
Grymt....
Annars har jag varit lite mör idag, har lite ont överallt i kroppen och ont i ryggen. Måste börja träna och komma i form, är helt off just nu känns det som...
Dags att slappa lite i soffan...
onsdag 29 september 2010
Ny bil
Tjoho, idag har jag hämtat min "nya" bil.
Min gamla bil gick sönder, så vi var tvungna att skaffa en annan...vet ni hur tungt det är att köra en bil utan servo idag...det är jättetungt :-), inget kul när bilar pajar...
Annars har det varit en lugn dag, maken var hemma med sonen som varit magsjuk sen i måndags. Han är frisk nu och ska till dagis imorgon, men det har inte gått 48 timmar sen sista kräkningen förrän inatt, så än så länge kan man känna illamåendet komma..men jag tror faktiskt att vi andra klarat oss.
Imorgon ska vi städa och röja, försöka få färdigt i de rum vi fixat till. Badrummet ska vi mest organisera, vad som ska ligga var, städa och tvätta av golv osv sen är där jättefint. I vardagsrummet ska hyllor och tavlor upp, sen är det mest jag som ska "pimpa" det lite med ljus och grejer.
I helgen får vi besök av farfar, han stannar fre-sön, och på lördag ska vi ha ett tidigt kalas för mig med familjen på middag. Men efter helgen kommer vi att ge oss på köket, för att ha så mycket som möjligt klart tills den 25/10, då bänkskivan kommer.
Kul!
Min gamla bil gick sönder, så vi var tvungna att skaffa en annan...vet ni hur tungt det är att köra en bil utan servo idag...det är jättetungt :-), inget kul när bilar pajar...
Annars har det varit en lugn dag, maken var hemma med sonen som varit magsjuk sen i måndags. Han är frisk nu och ska till dagis imorgon, men det har inte gått 48 timmar sen sista kräkningen förrän inatt, så än så länge kan man känna illamåendet komma..men jag tror faktiskt att vi andra klarat oss.
Imorgon ska vi städa och röja, försöka få färdigt i de rum vi fixat till. Badrummet ska vi mest organisera, vad som ska ligga var, städa och tvätta av golv osv sen är där jättefint. I vardagsrummet ska hyllor och tavlor upp, sen är det mest jag som ska "pimpa" det lite med ljus och grejer.
I helgen får vi besök av farfar, han stannar fre-sön, och på lördag ska vi ha ett tidigt kalas för mig med familjen på middag. Men efter helgen kommer vi att ge oss på köket, för att ha så mycket som möjligt klart tills den 25/10, då bänkskivan kommer.
Kul!
tisdag 28 september 2010
Renovering
Det händer mycket nu...
Idag fick jag reda på att mammas aska finns i minneslunden.
Mamma ville att askan skulle spridas i lunden, det är där hennes föräldrar finns och hon ville inte att vi skulle behöva ta hand om en grav...
Idag har jag fått reda på att min mamma inte finns längre...fysiskt...
Det var en märklig känsla. Jag tänker jämt och ständigt på att hon inte längre finns...men nu finns hon verkligen inte längre..
Jag åkte ner med tre ljus, ett stort värmeljus för mamma och två små för min mormor och morfar som också finns i Minneslunden.
När jag väl var där tände jag även ett ljus för min sons farmor, som gick bort i december, även om hon inte finns i lunden så finns hon ju med oss hela tiden.
Jag fällde några stillsamma tårar i min ensamhet, sa till mamma om och om igen att det kan inte vara sant att vi aldrig mer ska ses....och sen körde jag hem.
I samma veva, som all sorg och alla tankar, så är det glädje.
Imorgon ska jag hämta min bil som vi köpt. Vi har precis gjort om badrummet och ska snart börja på köket. Så det är så blandade känslor hela tiden. Jag älskar alla förändringar vi gör, men jag hade älskat dem mer om jag kunde delat dem med mamma.
Idag fick jag reda på att mammas aska finns i minneslunden.
Mamma ville att askan skulle spridas i lunden, det är där hennes föräldrar finns och hon ville inte att vi skulle behöva ta hand om en grav...
Idag har jag fått reda på att min mamma inte finns längre...fysiskt...
Det var en märklig känsla. Jag tänker jämt och ständigt på att hon inte längre finns...men nu finns hon verkligen inte längre..
Jag åkte ner med tre ljus, ett stort värmeljus för mamma och två små för min mormor och morfar som också finns i Minneslunden.
När jag väl var där tände jag även ett ljus för min sons farmor, som gick bort i december, även om hon inte finns i lunden så finns hon ju med oss hela tiden.
Jag fällde några stillsamma tårar i min ensamhet, sa till mamma om och om igen att det kan inte vara sant att vi aldrig mer ska ses....och sen körde jag hem.
I samma veva, som all sorg och alla tankar, så är det glädje.
Imorgon ska jag hämta min bil som vi köpt. Vi har precis gjort om badrummet och ska snart börja på köket. Så det är så blandade känslor hela tiden. Jag älskar alla förändringar vi gör, men jag hade älskat dem mer om jag kunde delat dem med mamma.
fredag 24 september 2010
Ett år sen diagnosen
Idag är det exakt ett år sedan vi fick mammas diagnos. Fram tills dess hade vi levt på hoppet att det inte var cancer, att det kanske var en infektion som gjorde att hon var yr...
För ett år sen rasade min värld.
För ett år sen satt jag hela kvällen och grät hejdlöst i soffan, utom mig av sorg och oro. Förbannade detta livet och alla orättvisor, visste inte hur jag skulle klara mig utan mamma.
Idag, ett år senare, är jag starkare. Det är inte mer än 1,5 månad sen min mamma gick bort men jag är starkare idag än för ett år sen.
Jag har sörjt i ett år, vetat att dagen då mamma skulle somna in skulle komma. Den kom och jag överlevde.
Sorgen är stark, djupare nu än den var direkt efter att hon dog, men jag vet idag att jag kommer att överleva. Jag kommer att ha ett bra liv, även utan mamma. Däremot undrar jag om jag någonsin mer kan känna komplett lycka.
Jag kommer att vara lycklig och glad igen, det vet jag....men kan det någonsin bli komplett...? Min mamma är den sista pusselbiten som saknas....
För ett år sen rasade min värld.
För ett år sen satt jag hela kvällen och grät hejdlöst i soffan, utom mig av sorg och oro. Förbannade detta livet och alla orättvisor, visste inte hur jag skulle klara mig utan mamma.
Idag, ett år senare, är jag starkare. Det är inte mer än 1,5 månad sen min mamma gick bort men jag är starkare idag än för ett år sen.
Jag har sörjt i ett år, vetat att dagen då mamma skulle somna in skulle komma. Den kom och jag överlevde.
Sorgen är stark, djupare nu än den var direkt efter att hon dog, men jag vet idag att jag kommer att överleva. Jag kommer att ha ett bra liv, även utan mamma. Däremot undrar jag om jag någonsin mer kan känna komplett lycka.
Jag kommer att vara lycklig och glad igen, det vet jag....men kan det någonsin bli komplett...? Min mamma är den sista pusselbiten som saknas....
tisdag 21 september 2010
Gräsänka
Maken är borta inatt...han är i Stockholm med jobb och kommer hem imorgon.
Det innebär att sonen får krypa ner i våra sängar och sova :-)
Det finns inte mycket som är mysigare än att ha honom tätt intill.
Jag och sonen körde hem till min pappa efter jobb idag. Det känns alltid så märkligt att vara där hemma när inte mamma är där. Jag förväntar mig alltid att hon ska komma runt hörnan, jag VILL att hon ska komma....men hon kommer inte. Hon kommer aldrig mer att göra det...
Sorgen djupnar. Den blir kanske inte jobbigare, för den är jobbig hela tiden. Men den blir djupare. Det är svårt att förklara.
Samtidigt så går livet vidare. På något märkligt sätt så klarar vi oss igenom detta. Nu ska vi snart beställa nytt kök, i helgen ska vi montera våra nya badrumsmöbler. Så vi har hittat vår vardagsglädje och vi har varandra.
Det som nästan är det värsta, är vetskapen om att mamma går miste om så himla mycket med vår son och att han går miste om sin mormor...världens bästa mormor.
Den vetskapen gör ont!
Det innebär att sonen får krypa ner i våra sängar och sova :-)
Det finns inte mycket som är mysigare än att ha honom tätt intill.
Jag och sonen körde hem till min pappa efter jobb idag. Det känns alltid så märkligt att vara där hemma när inte mamma är där. Jag förväntar mig alltid att hon ska komma runt hörnan, jag VILL att hon ska komma....men hon kommer inte. Hon kommer aldrig mer att göra det...
Sorgen djupnar. Den blir kanske inte jobbigare, för den är jobbig hela tiden. Men den blir djupare. Det är svårt att förklara.
Samtidigt så går livet vidare. På något märkligt sätt så klarar vi oss igenom detta. Nu ska vi snart beställa nytt kök, i helgen ska vi montera våra nya badrumsmöbler. Så vi har hittat vår vardagsglädje och vi har varandra.
Det som nästan är det värsta, är vetskapen om att mamma går miste om så himla mycket med vår son och att han går miste om sin mormor...världens bästa mormor.
Den vetskapen gör ont!
söndag 19 september 2010
Val
Ja, idag är det val. Alla har ett val och då inte bara politiskt.
Vi var med jobb och såg Kaj Pollack en kväll, och han sa att alla har ett val. Om man vill vara glad eller ledsen, hur man väljer att hantera olika situationer.
Det är så sant. Jag försöker idag att tänka på det, att i olika situationer välja hur jag ska reagera och agera.
Idag fick jag några timmar för mig själv på IKEA, det händer inte ofta. Maken var hemma med sonen och jag kunde strosa lite för mig själv.
Givetvis kom ju tankarna på mamma, eftersom hon och jag så ofta var på just IKEA, vi gillade att gå runt där och fantisera. Nu har det i dagarna byggts ett helt nytt IKEA här hos oss så det är inte samma varuhus som jag och mamma gick runt i, men ändå....
Vi håller ju på att göra om hemma, vi har målat om i vardagsrummet och ska snart ge oss på hall, badrum och framför allt kök.
Jag har precis varit hemma en sväng hos min syster, det tar inte ens 2 minuter att gå hem till henne och det är perfekt. Vi tog ett glas vin och satt och snackade. Det är så skönt att ha henne.
Nu ska vi slappa framför TV:n, följa valvakan lite och kanske ta ett glas vin till...
Vi var med jobb och såg Kaj Pollack en kväll, och han sa att alla har ett val. Om man vill vara glad eller ledsen, hur man väljer att hantera olika situationer.
Det är så sant. Jag försöker idag att tänka på det, att i olika situationer välja hur jag ska reagera och agera.
Idag fick jag några timmar för mig själv på IKEA, det händer inte ofta. Maken var hemma med sonen och jag kunde strosa lite för mig själv.
Givetvis kom ju tankarna på mamma, eftersom hon och jag så ofta var på just IKEA, vi gillade att gå runt där och fantisera. Nu har det i dagarna byggts ett helt nytt IKEA här hos oss så det är inte samma varuhus som jag och mamma gick runt i, men ändå....
Vi håller ju på att göra om hemma, vi har målat om i vardagsrummet och ska snart ge oss på hall, badrum och framför allt kök.
Jag har precis varit hemma en sväng hos min syster, det tar inte ens 2 minuter att gå hem till henne och det är perfekt. Vi tog ett glas vin och satt och snackade. Det är så skönt att ha henne.
Nu ska vi slappa framför TV:n, följa valvakan lite och kanske ta ett glas vin till...
lördag 18 september 2010
En effektiv dag
Idag har det varit full rulle hela dagen, även om jag och maken spenderat mesta delen på vars ett håll.
Jag och sonen åkte med grannen och hennes son till Busfabriken, ett helt otroligt bygge med bara roliga grejer för barn, de har klättrat, hoppat, åkt rutschkanor, cyklat, ätit hamburgare och glass och bara haft jätteskoj.
Även om sonen ibland fick ropa på mamma när han klättrat högst upp i labyrinten och inte hittade ner igen..då var det allt lite läskigt.
Samtidigt har min man varit jätteduktig här hemma och målat om i vardagsrummet. Nu är vardagsrummet i helhet med matsalsdelen, jättefint. Nästa projekt är lite möbelbyte i badrummet och nästa vecka ska vi beställa nytt kök.
Det är så roligt att känna att det blir fin här hemma, jag behöver lite glädjeämnen att tänka på nu.
Vi åt pizza ikväll, när jag satt i bilen medans maken och sonen var inne och hämtade pizzorna så kom tårarna. Då kom tankarna på mamma och jag saknar henne så jag får fysiskt ont.
Annars har dagen varit bra. Tankarna kommer inte hela tiden, inte lika ofta längre. När de väl kommer är de intensiva och långvariga, men det går längre stunder mellan dem och det känns bra.
Jag och sonen åkte med grannen och hennes son till Busfabriken, ett helt otroligt bygge med bara roliga grejer för barn, de har klättrat, hoppat, åkt rutschkanor, cyklat, ätit hamburgare och glass och bara haft jätteskoj.
Även om sonen ibland fick ropa på mamma när han klättrat högst upp i labyrinten och inte hittade ner igen..då var det allt lite läskigt.
Samtidigt har min man varit jätteduktig här hemma och målat om i vardagsrummet. Nu är vardagsrummet i helhet med matsalsdelen, jättefint. Nästa projekt är lite möbelbyte i badrummet och nästa vecka ska vi beställa nytt kök.
Det är så roligt att känna att det blir fin här hemma, jag behöver lite glädjeämnen att tänka på nu.
Vi åt pizza ikväll, när jag satt i bilen medans maken och sonen var inne och hämtade pizzorna så kom tårarna. Då kom tankarna på mamma och jag saknar henne så jag får fysiskt ont.
Annars har dagen varit bra. Tankarna kommer inte hela tiden, inte lika ofta längre. När de väl kommer är de intensiva och långvariga, men det går längre stunder mellan dem och det känns bra.
torsdag 16 september 2010
Djupare sorg
Jag trodde i min enfald att sorgen var som värst direkt efter att mamma hade gått bort...tji fick jag...
Nu har sorgen djupnat och jag börjar så smått förstå på riktigt att jag aldrig mer ska få träffa mamma, aldrig få prata med henne mer eller krama henne.
Sjukdomsdelen börjar suddas ut och jag minns mer henne som hon var och det är ju den mamma jag saknar, min friska mamma.
Samtidigt så är jag så rädd, för det känns ibland som om jag inte riktigt minns hur det var. Det är så länge sen jag pratade med min mamma när hon var frisk, det är över ett år sen, och jag kan nästan inte komma ihåg hur våra samtal var. Vi pratade ofta och länge i telefon, men jag minns knappt hur hennes röst lät, jag kommer bara ihåg hennes röst när hon var sjuk och trött.
Det kanske bara är så att jag har förträngt saker, jag hoppas ju att minnet kommer tillbaka.
Mitt i all sorg försöker vi hitta vardagen och glädjen, idag var vi på IKEA och tittade på kök, vi ska beställa nästa vecka och ville bara kolla lite detaljer. Samtidigt "råkade" vi köpa badrumsmöbler och ska förnya allt i badrummet utom väggar och golv, det får komma senare.
Känns konstigt göra roliga saker samtidigt som man har mamma i tankarna hela tiden, men jag vet att det är rätt, mamma hade velat att vi skulle fortsätta leva ett bra och kvalitativt liv.
Jag önskar du kunde gå på IKEA med mig, mamma....
Nu har sorgen djupnat och jag börjar så smått förstå på riktigt att jag aldrig mer ska få träffa mamma, aldrig få prata med henne mer eller krama henne.
Sjukdomsdelen börjar suddas ut och jag minns mer henne som hon var och det är ju den mamma jag saknar, min friska mamma.
Samtidigt så är jag så rädd, för det känns ibland som om jag inte riktigt minns hur det var. Det är så länge sen jag pratade med min mamma när hon var frisk, det är över ett år sen, och jag kan nästan inte komma ihåg hur våra samtal var. Vi pratade ofta och länge i telefon, men jag minns knappt hur hennes röst lät, jag kommer bara ihåg hennes röst när hon var sjuk och trött.
Det kanske bara är så att jag har förträngt saker, jag hoppas ju att minnet kommer tillbaka.
Mitt i all sorg försöker vi hitta vardagen och glädjen, idag var vi på IKEA och tittade på kök, vi ska beställa nästa vecka och ville bara kolla lite detaljer. Samtidigt "råkade" vi köpa badrumsmöbler och ska förnya allt i badrummet utom väggar och golv, det får komma senare.
Känns konstigt göra roliga saker samtidigt som man har mamma i tankarna hela tiden, men jag vet att det är rätt, mamma hade velat att vi skulle fortsätta leva ett bra och kvalitativt liv.
Jag önskar du kunde gå på IKEA med mig, mamma....
tisdag 31 augusti 2010
Gräsänkling
Ikväll är jag gräsänkling...
Maken är iväg med jobbet och ska sova borta. Jag har ju båda bonussönerna hemma och även lillkillen, så sällskap fattas inte....men ändå känner jag mig alltid så ensam när han är borta över natten..
Lillkillen ligger och sover i min säng :-)
Han tycker det är buskul att få somna i storasängen, istället för att somna i sin egen säng och sen mitt i natten ta sig nerför trappan för att krypa upp i vår säng. Nu är han ju där redan från början!
Normalt sett hade jag säkert kört hem till mamma och pappa en sån här kväll, tillbringat några timmar med lillkillen där, fördrivit tiden...men ikväll har vi bara varit och handlat lite, myst, ätit korv med bröd och glass...
Känner mig lite tom. Saknar mamma så det fysiskt gör ont, samtidigt som jag inte orkar känna mer.
Skulle bara vilja ta tag i mitt liv, jag ska gå ner i vikt, sen skulle jag vilja resa bort, ta en paus från allt, bara få vila och vara...
Nu ska jag kolla lite på TV, surfa lite till, sen ska jag krypa ner hos min son och sova sött, imorgon kommer maken hem igen, skönt.
Maken är iväg med jobbet och ska sova borta. Jag har ju båda bonussönerna hemma och även lillkillen, så sällskap fattas inte....men ändå känner jag mig alltid så ensam när han är borta över natten..
Lillkillen ligger och sover i min säng :-)
Han tycker det är buskul att få somna i storasängen, istället för att somna i sin egen säng och sen mitt i natten ta sig nerför trappan för att krypa upp i vår säng. Nu är han ju där redan från början!
Normalt sett hade jag säkert kört hem till mamma och pappa en sån här kväll, tillbringat några timmar med lillkillen där, fördrivit tiden...men ikväll har vi bara varit och handlat lite, myst, ätit korv med bröd och glass...
Känner mig lite tom. Saknar mamma så det fysiskt gör ont, samtidigt som jag inte orkar känna mer.
Skulle bara vilja ta tag i mitt liv, jag ska gå ner i vikt, sen skulle jag vilja resa bort, ta en paus från allt, bara få vila och vara...
Nu ska jag kolla lite på TV, surfa lite till, sen ska jag krypa ner hos min son och sova sött, imorgon kommer maken hem igen, skönt.
måndag 30 augusti 2010
Lite lättare
Det här är en berg-och dalbana av känslor.
Just nu känns det bra, det känns som att jag, min syster och vår pappa håller ihop det ganska bra. Vi kommer att klara oss utan mamma, dock med en stor, stor saknad.
Men vardagarna fortsätter, livet måste gå vidare. Och jag är helt säker på att mamma har det bättre där hon är nu, för hon var värd något bättre än det liv hon hade det sista året.
Det blir väl jobbigast på allas födelsedagar, då hon inte kommer att vara med. Samtidigt så var hon inte med på dem förra året heller, hon mådde för dåligt. Men då fanns hon åtminstone i telefonen...
Men det finns inte ett smack vi kan göra för att förändra situationen, ingenting i hela världen kan få mamma tillbaka. Det är en skrämmande insikt...man är maktlös i detta läget.
Älsklingssonen, på 3,5 år, pratar om sin mormor och farmor i himlen, de är änglar nu...han ville ringa mormor innan ikväll men jag sa att det finns inga telefoner i himlen, man kan bara prata rakt ut så hör mormor dig ändå...
Livet är grymt, men det går vidare...
Just nu känns det bra, det känns som att jag, min syster och vår pappa håller ihop det ganska bra. Vi kommer att klara oss utan mamma, dock med en stor, stor saknad.
Men vardagarna fortsätter, livet måste gå vidare. Och jag är helt säker på att mamma har det bättre där hon är nu, för hon var värd något bättre än det liv hon hade det sista året.
Det blir väl jobbigast på allas födelsedagar, då hon inte kommer att vara med. Samtidigt så var hon inte med på dem förra året heller, hon mådde för dåligt. Men då fanns hon åtminstone i telefonen...
Men det finns inte ett smack vi kan göra för att förändra situationen, ingenting i hela världen kan få mamma tillbaka. Det är en skrämmande insikt...man är maktlös i detta läget.
Älsklingssonen, på 3,5 år, pratar om sin mormor och farmor i himlen, de är änglar nu...han ville ringa mormor innan ikväll men jag sa att det finns inga telefoner i himlen, man kan bara prata rakt ut så hör mormor dig ändå...
Livet är grymt, men det går vidare...
torsdag 26 augusti 2010
Låg dag
Idag blev till slut en låg dag.
Den började OK, jag känner att jag kan vara nästan som vanligt på jobb och det är mitt vattenhål, att få vara jag och tänka på annat. Även om alla är väldigt milda och omtänksamma, så känns det ändå skönt att få vara nästan normal där...
Men på vägen hem stannade jag till kyrkogården för att se om blommorna från begravningen låg kvar utanför...det gjorde de...
Så jag gick ur bilen och stod och snyftade framför alla dessa fina blommor som hade legat bredvid min mammas kista.
Och allt blev så tungt, jag förstår mer och mer för varje dag att mamma är borta.
Jag gick ner till minneslunden också för att titta lite, de har gjort om den och där har blivit så fint. Mammas aska finns ju inte där ännu, men där var jättefint. Där kommer jag att sitta ofta och känna och tänka och prata med mamma.
Jag har känt en lättnad efter mammas död, en lättnad för hennes skull och vår skull. För att hon slipper leva ett liv utan glädje och för oss som slipper oron och sorgen över att se henne så sjuk.
Men nu börjar sorgen ta över, saknaden. Jag börjar förstå att jag aldrig mer ska kunna ringa mamma, att hon aldrig mer ska ringa mig. Att hon aldrig mer ska blåsa bubblor med min son, komma ut med en bricka med mackor och fika eller fylla bassängen med en massa varmvatten så att inte min son ska frysa när han badar mitt i sommaren....Aldrig mer....
Det gör ont, fysiskt...
Ikväll började dessutom jag och maken att bråka lite, och jag tåler ingenting just nu känner jag. Jag orkar inte tjafsa och jag tåler knappt att någon säger emot mig. Men kan jag inte få känna så, kan inte andra ta hänsyn ett litet tag till, det är bara drygt två veckor sen jag förlorade en jättestor del av mitt liv.
Det slutar med att han sur åker hemifrån och nu sitter jag här och har fått hålla ihop hela kvällen tills sonen la sig för att sova....nu kommer det, jag orkar inte mer, jag vill inte mer...jag blir arg och ledsen och vill bara skita i allt. I såna här lägen vill jag ju ringa mamma.....
Jag har ju pappa kvar och jag pratar med han varje dag. Men det är inte mamma, det är alltid hon som jag har vänt mig till. Inte för att jag älskar pappa mindre, för det gör jag inte, men det har ändå alltid varit mamma och jag.
Sen har jag min syster, men det är inte detsamma som mamma heller....
Jag känner mig väldigt, väldigt ensam ikväll. Är ni här, hör av er!
Den började OK, jag känner att jag kan vara nästan som vanligt på jobb och det är mitt vattenhål, att få vara jag och tänka på annat. Även om alla är väldigt milda och omtänksamma, så känns det ändå skönt att få vara nästan normal där...
Men på vägen hem stannade jag till kyrkogården för att se om blommorna från begravningen låg kvar utanför...det gjorde de...
Så jag gick ur bilen och stod och snyftade framför alla dessa fina blommor som hade legat bredvid min mammas kista.
Och allt blev så tungt, jag förstår mer och mer för varje dag att mamma är borta.
Jag gick ner till minneslunden också för att titta lite, de har gjort om den och där har blivit så fint. Mammas aska finns ju inte där ännu, men där var jättefint. Där kommer jag att sitta ofta och känna och tänka och prata med mamma.
Jag har känt en lättnad efter mammas död, en lättnad för hennes skull och vår skull. För att hon slipper leva ett liv utan glädje och för oss som slipper oron och sorgen över att se henne så sjuk.
Men nu börjar sorgen ta över, saknaden. Jag börjar förstå att jag aldrig mer ska kunna ringa mamma, att hon aldrig mer ska ringa mig. Att hon aldrig mer ska blåsa bubblor med min son, komma ut med en bricka med mackor och fika eller fylla bassängen med en massa varmvatten så att inte min son ska frysa när han badar mitt i sommaren....Aldrig mer....
Det gör ont, fysiskt...
Ikväll började dessutom jag och maken att bråka lite, och jag tåler ingenting just nu känner jag. Jag orkar inte tjafsa och jag tåler knappt att någon säger emot mig. Men kan jag inte få känna så, kan inte andra ta hänsyn ett litet tag till, det är bara drygt två veckor sen jag förlorade en jättestor del av mitt liv.
Det slutar med att han sur åker hemifrån och nu sitter jag här och har fått hålla ihop hela kvällen tills sonen la sig för att sova....nu kommer det, jag orkar inte mer, jag vill inte mer...jag blir arg och ledsen och vill bara skita i allt. I såna här lägen vill jag ju ringa mamma.....
Jag har ju pappa kvar och jag pratar med han varje dag. Men det är inte mamma, det är alltid hon som jag har vänt mig till. Inte för att jag älskar pappa mindre, för det gör jag inte, men det har ändå alltid varit mamma och jag.
Sen har jag min syster, men det är inte detsamma som mamma heller....
Jag känner mig väldigt, väldigt ensam ikväll. Är ni här, hör av er!
tisdag 24 augusti 2010
Begravning
Idag har vi haft mammas begravning.
En hemsk förmiddag då jag bara gick här hemma och väntade på att det skulle bli dags, magen var full av fjärilar och jag hade ont i hela kroppen.
Vi samlades hemma hos min syster, vi skulle hålla begravningen inom familjen, vi kände att det var skönast så.
Kl 12.45 kom vi till kyrkan och jag bryter ihop bara man tittar på mammas kista, jag hatar begravningar! Ceremonin var fin, pianospel och sång, och vi fick säga farväl till lilla mamma.
Det gick fort, sen var det över....nu kommer jag aldrig mer att vara i samma rum som mamma, nu är hon fysiskt borta för alltid. Samtidigt så är jag så lättad att detta är över, jag har fasat för denna dag.
Nu hoppas jag att vi kan ta nya tag, med sorgen och saknaden, men utan oron för mamma. Det värsta har hänt, hon är borta för alltid. Hon behöver inte vara sjuk längre, jag behöver inte se min mamma sitta och inte kunna leva sitt liv fullt ut. Hon har fått ro, det är bara vi som är kvar som lider, men vi kommer att ta oss igenom detta.
Jag är så trött....detta har tagit alla krafter ur mig. Hade jag inte suttit hemma ensam med sonen, så hade jag nog somnat här på soffan. Snart ska jag lägga honom i alla fall och bara få sitta med ett glas vin, tänka på mamma och ta det lugnt.
Imorgon är en ny dag...jag måste lära mig att ta tillvara på dem!
En hemsk förmiddag då jag bara gick här hemma och väntade på att det skulle bli dags, magen var full av fjärilar och jag hade ont i hela kroppen.
Vi samlades hemma hos min syster, vi skulle hålla begravningen inom familjen, vi kände att det var skönast så.
Kl 12.45 kom vi till kyrkan och jag bryter ihop bara man tittar på mammas kista, jag hatar begravningar! Ceremonin var fin, pianospel och sång, och vi fick säga farväl till lilla mamma.
Det gick fort, sen var det över....nu kommer jag aldrig mer att vara i samma rum som mamma, nu är hon fysiskt borta för alltid. Samtidigt så är jag så lättad att detta är över, jag har fasat för denna dag.
Nu hoppas jag att vi kan ta nya tag, med sorgen och saknaden, men utan oron för mamma. Det värsta har hänt, hon är borta för alltid. Hon behöver inte vara sjuk längre, jag behöver inte se min mamma sitta och inte kunna leva sitt liv fullt ut. Hon har fått ro, det är bara vi som är kvar som lider, men vi kommer att ta oss igenom detta.
Jag är så trött....detta har tagit alla krafter ur mig. Hade jag inte suttit hemma ensam med sonen, så hade jag nog somnat här på soffan. Snart ska jag lägga honom i alla fall och bara få sitta med ett glas vin, tänka på mamma och ta det lugnt.
Imorgon är en ny dag...jag måste lära mig att ta tillvara på dem!
måndag 23 augusti 2010
Mörk dag imorgon
Idag har varit en ganska bra dag, trots att vi ska begrava mamma imorgon.
Jag har jobbat idag, och pratat med ännu fler arbetskamrater som undrar hur det är. Jag står samlad och sansad och pratar, berättar om när mamma dog...hur kan jag vara sansad när jag berättar om det...det är ju ett av mina värsta ögonblick i hela mitt liv...
Men det är ett års sorg och förberedelse som gör att jag står på benen idag. Hade min mamma varit frisk ena dagen och gått bort nästa...ja, då hade jag varit ett psykfall...
Ikväll var jag hemma hos min syster och gjorde smörgåstårta som vi ska äta efter begravningen imorgon.
Vi är överens om att det ska bli så skönt när detta är över, ett moment vi måste gå igenom. Vi pratade mycket över ett par glas vin och det är så skönt. Vi kan gråta och skratta, vi kommer att ta oss igenom detta hela...även om vi har ett värkande hjärta.
Nu ska maken och jag sätta oss och se lite TV, det får bli en lugn avslutning på kvällen och sen har vi en mörk dag framför oss...som jag ändå hoppas ska bli ljus...
Jag har jobbat idag, och pratat med ännu fler arbetskamrater som undrar hur det är. Jag står samlad och sansad och pratar, berättar om när mamma dog...hur kan jag vara sansad när jag berättar om det...det är ju ett av mina värsta ögonblick i hela mitt liv...
Men det är ett års sorg och förberedelse som gör att jag står på benen idag. Hade min mamma varit frisk ena dagen och gått bort nästa...ja, då hade jag varit ett psykfall...
Ikväll var jag hemma hos min syster och gjorde smörgåstårta som vi ska äta efter begravningen imorgon.
Vi är överens om att det ska bli så skönt när detta är över, ett moment vi måste gå igenom. Vi pratade mycket över ett par glas vin och det är så skönt. Vi kan gråta och skratta, vi kommer att ta oss igenom detta hela...även om vi har ett värkande hjärta.
Nu ska maken och jag sätta oss och se lite TV, det får bli en lugn avslutning på kvällen och sen har vi en mörk dag framför oss...som jag ändå hoppas ska bli ljus...
söndag 22 augusti 2010
Kontraster
Jag står och ser min son hoppa på vår nyinköpta studsmatta, jag ser honom springa runt med storebror och spela fotboll på gräsmattan och känner så stor kärlek och i nästa ögonblick så stor sorg.
Min mamma kommer aldrig mer att få njuta av dessa bilder, min son kommer aldrig mer att få ha roligt med sin mormor.
Ikväll är en låg kväll, jag har gråtit och känt mig så ensam, trots människor omkring mig.
Jag ringde pappa innan idag och han lät också lite nere. Stackars lilla älskade pappa, alldeles ensam hemma i huset.
Han ville inte komma och äta middag här heller, jag tror han avvaktar tisdagen med begravningen, innan han kan börja andas riktigt igen.
Usch, mamma, du är så saknad.
Min mamma kommer aldrig mer att få njuta av dessa bilder, min son kommer aldrig mer att få ha roligt med sin mormor.
Ikväll är en låg kväll, jag har gråtit och känt mig så ensam, trots människor omkring mig.
Jag ringde pappa innan idag och han lät också lite nere. Stackars lilla älskade pappa, alldeles ensam hemma i huset.
Han ville inte komma och äta middag här heller, jag tror han avvaktar tisdagen med begravningen, innan han kan börja andas riktigt igen.
Usch, mamma, du är så saknad.
lördag 21 augusti 2010
Saknad
Känner mig lite låg ikväll...
Det går ganska långa perioder nu när jag faktiskt kan le och vara som vanligt, även om tanken på mamma inte är långt borta, men det har den ju inte varit på det senaste året heller.
Men ikväll saknar jag mamma fruktansvärt mycket....älskade mamma...
Jag har ju min man och min son, men jag känner mig så ensam utan mamma. Hon var mitt stöd, hon stod alltid bakom mig, hon var min trygghet.
Jag har ju såklart pappa kvar, och han är en stor trygghet han också, men det var ju med mamma jag alltid hittade på saker. Hon avlastade mig med sonen, jag kunde få några timmar där jag kunde få sitta och äta och ta det lugnt och så sprang mamma efter sonen....
Det är ju bara små bagateller, men det är bagateller som jag saknar något oerhört just nu.
En låg lördag....
Det går ganska långa perioder nu när jag faktiskt kan le och vara som vanligt, även om tanken på mamma inte är långt borta, men det har den ju inte varit på det senaste året heller.
Men ikväll saknar jag mamma fruktansvärt mycket....älskade mamma...
Jag har ju min man och min son, men jag känner mig så ensam utan mamma. Hon var mitt stöd, hon stod alltid bakom mig, hon var min trygghet.
Jag har ju såklart pappa kvar, och han är en stor trygghet han också, men det var ju med mamma jag alltid hittade på saker. Hon avlastade mig med sonen, jag kunde få några timmar där jag kunde få sitta och äta och ta det lugnt och så sprang mamma efter sonen....
Det är ju bara små bagateller, men det är bagateller som jag saknar något oerhört just nu.
En låg lördag....
5-årig bröllopsdag
Idag har jag och min man varit gifta i 5 år.
För exakt 5 år sen var det en härlig sommarfest på gång, med musik, skratt och vänner.
Och mamma....
Min syster och hennes man kom hit en sväng ikväll, vi åt pizza och snackade. Sen började vi titta på foto från bröllopet och oj, vad det kändes konstigt att se mamma på de bilderna. Hon hade åldrats minst 15 år nu i slutet, och då är det ändå bara 5 år sen.
Det är en så stor skillnad, skrämmande.
Det var både roligt och lite sorgligt att se fotona. Men redan nu kan jag ändå njuta och minnas, inget kan ändra det som hänt, det bästa är att försöka att inte måla allt svart.
Jag trodde vi skulle korka upp champagnen ikväll för att fira...men med allt som hänt kände vi inte riktigt för att fira, så det blev en vanlig, mysig kväll istället.
För exakt 5 år sen var det en härlig sommarfest på gång, med musik, skratt och vänner.
Och mamma....
Min syster och hennes man kom hit en sväng ikväll, vi åt pizza och snackade. Sen började vi titta på foto från bröllopet och oj, vad det kändes konstigt att se mamma på de bilderna. Hon hade åldrats minst 15 år nu i slutet, och då är det ändå bara 5 år sen.
Det är en så stor skillnad, skrämmande.
Det var både roligt och lite sorgligt att se fotona. Men redan nu kan jag ändå njuta och minnas, inget kan ändra det som hänt, det bästa är att försöka att inte måla allt svart.
Jag trodde vi skulle korka upp champagnen ikväll för att fira...men med allt som hänt kände vi inte riktigt för att fira, så det blev en vanlig, mysig kväll istället.
torsdag 19 augusti 2010
Tillbaka på jobb
Oj, jag var riktigt nervös för att börja jobba igen...löjligt...
Jag har ju haft min vanliga semester men sen mamma gick bort kändes det helt oöverstigligt att träffa arbetskamraterna igen och få till en vanlig vardag igen...
Men idag gjorde jag det och det gick sååå bra. De är ju så gulliga på min avdelning, plus att det inte var så mycket folk där, det var ganska lugnt.
Och det var så skönt att (efter ett snyftigt samtal för att berätta vad som hänt) få vara mig själv igen, att få lite distans till allt som hänt.
Så idag har varit en bra dag än så länge. Jag känner mig stark mitt i sorgen.
Jag satt och såg en mailkorrespondans jag hade med en tjej som jobbade på den avdelning där mamma blev inlagd precis i början när hon var yr. Jag skrev om hur orolig jag var att det skulle vara nåt allvarligt...tänk så lite jag visst då.
Och ingenting, ingenting får mig att vilja ha tillbaka den tiden. Även om mamma levde då och ändå var hyfsat pigg, så med facit i handen skulle aldrig vilja vrida tillbaka tiden.
För detta året då mamma varit sjuk har varit det värsta i mitt liv.
Nu har jag den enorma saknaden, tomheten och sorgen, men jag känner samtidigt att jag kan gå vidare. För första gången på nästan ett år behöver jag inte vara orolig så fort telefonen ringer eller må dåligt av att se min mamma lida....
Dags för nya tag, jag vet att mamma hade velat det!
Jag har ju haft min vanliga semester men sen mamma gick bort kändes det helt oöverstigligt att träffa arbetskamraterna igen och få till en vanlig vardag igen...
Men idag gjorde jag det och det gick sååå bra. De är ju så gulliga på min avdelning, plus att det inte var så mycket folk där, det var ganska lugnt.
Och det var så skönt att (efter ett snyftigt samtal för att berätta vad som hänt) få vara mig själv igen, att få lite distans till allt som hänt.
Så idag har varit en bra dag än så länge. Jag känner mig stark mitt i sorgen.
Jag satt och såg en mailkorrespondans jag hade med en tjej som jobbade på den avdelning där mamma blev inlagd precis i början när hon var yr. Jag skrev om hur orolig jag var att det skulle vara nåt allvarligt...tänk så lite jag visst då.
Och ingenting, ingenting får mig att vilja ha tillbaka den tiden. Även om mamma levde då och ändå var hyfsat pigg, så med facit i handen skulle aldrig vilja vrida tillbaka tiden.
För detta året då mamma varit sjuk har varit det värsta i mitt liv.
Nu har jag den enorma saknaden, tomheten och sorgen, men jag känner samtidigt att jag kan gå vidare. För första gången på nästan ett år behöver jag inte vara orolig så fort telefonen ringer eller må dåligt av att se min mamma lida....
Dags för nya tag, jag vet att mamma hade velat det!
onsdag 18 augusti 2010
Upp och ner
Det är konstigt vilken berg-och dalbana man åker nu, känslomässigt.
Igår var en otroligt tung dag, jag hade ont i kroppen av saknad och kunde inte somna förrän vid 02.30 på natten. Jag hade tänkt börja jobba igen idag, men efter gårdagen var jag inte riktigt redo.
Idag känns det betydligt bättre, mamma är i tankarna nästan hela tiden, men det har inte varit lika tungt. Så imorgon ska jag försöka ta mig till jobbet.
Men en olycka kommer sällan ensam, även om nästa är av det betydligt lättare slaget.
Min mans äldste son var och spelade fotboll och fick ett otäckt slag mot huvudet, han blev lite yr och groggy, klagade på huvudvärk. För att vara på den säkra sidan så åkte min man med honom in på akuten nu för att kolla ifall han fick någon hjärnskakning.
Så nu följer en orolig tid innan jag hör något därifrån....
Annars känns det som om det är tisdagen jag väntar på och fasar för, tisdagen med begravningen. Jag hade helst velat slippa det momentet. Jag har sagt hejdå till mamma redan, jag är klar med det, jag vet att det inte är annat än mammas skal som ligger i kistan.
Men jag kommer ju ändå att bryta ihop när jag väl är det, för det blir så påtagligt.
Men mitt liv går vidare, vilket jag inte hade trott för ett år sen. För ett år sen hade det varit en total katastrof att förlora min mamma eftersom hon var en så stor del av vårt liv. Men ett år senare, men vetskapen om att min mamma skulle dö, så har jag fått bearbeta och förbereda mig på detta. Riktigt förberedd blir man ju aldrig, men jag har insett att detta var oundvikligt.
Nåja, sitter och väntar på samtal från sjukhuset nu...
Igår var en otroligt tung dag, jag hade ont i kroppen av saknad och kunde inte somna förrän vid 02.30 på natten. Jag hade tänkt börja jobba igen idag, men efter gårdagen var jag inte riktigt redo.
Idag känns det betydligt bättre, mamma är i tankarna nästan hela tiden, men det har inte varit lika tungt. Så imorgon ska jag försöka ta mig till jobbet.
Men en olycka kommer sällan ensam, även om nästa är av det betydligt lättare slaget.
Min mans äldste son var och spelade fotboll och fick ett otäckt slag mot huvudet, han blev lite yr och groggy, klagade på huvudvärk. För att vara på den säkra sidan så åkte min man med honom in på akuten nu för att kolla ifall han fick någon hjärnskakning.
Så nu följer en orolig tid innan jag hör något därifrån....
Annars känns det som om det är tisdagen jag väntar på och fasar för, tisdagen med begravningen. Jag hade helst velat slippa det momentet. Jag har sagt hejdå till mamma redan, jag är klar med det, jag vet att det inte är annat än mammas skal som ligger i kistan.
Men jag kommer ju ändå att bryta ihop när jag väl är det, för det blir så påtagligt.
Men mitt liv går vidare, vilket jag inte hade trott för ett år sen. För ett år sen hade det varit en total katastrof att förlora min mamma eftersom hon var en så stor del av vårt liv. Men ett år senare, men vetskapen om att min mamma skulle dö, så har jag fått bearbeta och förbereda mig på detta. Riktigt förberedd blir man ju aldrig, men jag har insett att detta var oundvikligt.
Nåja, sitter och väntar på samtal från sjukhuset nu...
tisdag 17 augusti 2010
En vecka sen
Det är idag en vecka sen mamma dog.
Det var riktigt tungt i förmiddags, då alla minnen kom över mig igen, kl 10 för en vecka sen hade mamma en timme kvar att leva osv...så satt jag och tänkte hela tiden.
Det blir mer och mer verkligt, att mamma är borta, så här länge har det aldrig någonsin dröjt mellan våra samtal, vi pratades alltid vid minst en gång i veckan i alla fall, oftast mer.
Nu är det mer än en vecka sen jag hörde hennes röst för sista gången.
Det jag nu fasar för är begravningen, den kommer att bli superjobbig!
Imorgon ska jag troligtvis börja jobba igen, även om jag inte alltid känner mig helt redo. Men det hjälper mig inte att sitta här hemma och älta det heller, det är kanske lika bra att ta tjuren vid hornen och konfrontera alla människor som kommer att fråga hur det är, krama om och känna medlidande. Jag har jättebra arbetskamrater så jag kommer att få mycket stöd, men det är ett stort steg att ta att åka till jobb och träffa alla igen.
Sist jag var på jobb var ju mamma hyfsat pigg, ingen trodde att hon skulle gå bort under mina 4 semesterveckor...
Nåja, vi får ta en dag i taget!
Det var riktigt tungt i förmiddags, då alla minnen kom över mig igen, kl 10 för en vecka sen hade mamma en timme kvar att leva osv...så satt jag och tänkte hela tiden.
Det blir mer och mer verkligt, att mamma är borta, så här länge har det aldrig någonsin dröjt mellan våra samtal, vi pratades alltid vid minst en gång i veckan i alla fall, oftast mer.
Nu är det mer än en vecka sen jag hörde hennes röst för sista gången.
Det jag nu fasar för är begravningen, den kommer att bli superjobbig!
Imorgon ska jag troligtvis börja jobba igen, även om jag inte alltid känner mig helt redo. Men det hjälper mig inte att sitta här hemma och älta det heller, det är kanske lika bra att ta tjuren vid hornen och konfrontera alla människor som kommer att fråga hur det är, krama om och känna medlidande. Jag har jättebra arbetskamrater så jag kommer att få mycket stöd, men det är ett stort steg att ta att åka till jobb och träffa alla igen.
Sist jag var på jobb var ju mamma hyfsat pigg, ingen trodde att hon skulle gå bort under mina 4 semesterveckor...
Nåja, vi får ta en dag i taget!
måndag 16 augusti 2010
Vilket sorgeår
Mamma är borta.
Pappa ringde i tisdags vid 10.40 och sa att mamma hade ramlat där hemma.
Jag körde dit och finner min pappa förvirrat irra omkring där hemma, två sköterskor och min syster och hennes man. Min syster sitter inne på soffan med mamma i famnen.
Mamma är helt borta, hon har en konstig blick och jag fattar att något hemskt har hänt i hennes huvud.
Jag sätter mig omedelbart på andra sidan om mamma och där sitter vi och håller om henne. Ambulansen är på väg och i samma sekund som sköterskorna kommer och frågar om vi vill ha hjärt-och lungräddning på henne, så inser vi att mamma håller på att dö i vår famn.
Vi avböjer HLR och kallar på pappa som sätter sig vid sidan om. Mamma sluter sina ögon, men andas rosslande ett tag till.
Vi gråter och fattar inte vad som händer.
Till sist är det över. Mamma har fått ro.
Vi lägger henne ner på soffan med en kudde under huvudet. Strax efter kommer ambulansen, men de kan bara konstatera att hon är borta. När de får reda på att hon har en hjärntumör och att hon ramlat säger de att hon kan ha fått ett slag mot huvudet vid fallet som orsakat en blödning som i sin tur dödade henne. Det hade inte funnits något för oss att göra, har man en tumör i huvudet så orsakar en sån här blödning för stor skada för snabbt.
Kl 10.40 ringde alltså pappa och berättade att mamma hade ramlat, kl 14.00 körde begravningskillarna iväg med mamma....det gick så fort allting!
Nu sitter jag här och känner mig ganska OK, trots att jag för mindre än en vecka sen förlorade en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Min mamma...som alltid har funnits där för oss alla, som älskat oss och levt för sin familj och framför allt för sina barnbarn, är borta för alltid.
Men vi har levt med vissheten att mamma skulle lämna oss i ett år redan, och det har varit ett fruktansvärt år.
I ett år har jag haft en sorg, att min mamma är döende. Samtidigt har jag fått se henne lida av att inte ha ett kvalitativt liv. Nu har jag också en sorg, en stor sorg, men mamma lider inte längre. Jag kan gå vidare.
Tomheten efter mamma är enorm, men tomheten gäller min friska mamma och henne förlorade vi redan förra året.
Pappa ringde i tisdags vid 10.40 och sa att mamma hade ramlat där hemma.
Jag körde dit och finner min pappa förvirrat irra omkring där hemma, två sköterskor och min syster och hennes man. Min syster sitter inne på soffan med mamma i famnen.
Mamma är helt borta, hon har en konstig blick och jag fattar att något hemskt har hänt i hennes huvud.
Jag sätter mig omedelbart på andra sidan om mamma och där sitter vi och håller om henne. Ambulansen är på väg och i samma sekund som sköterskorna kommer och frågar om vi vill ha hjärt-och lungräddning på henne, så inser vi att mamma håller på att dö i vår famn.
Vi avböjer HLR och kallar på pappa som sätter sig vid sidan om. Mamma sluter sina ögon, men andas rosslande ett tag till.
Vi gråter och fattar inte vad som händer.
Till sist är det över. Mamma har fått ro.
Vi lägger henne ner på soffan med en kudde under huvudet. Strax efter kommer ambulansen, men de kan bara konstatera att hon är borta. När de får reda på att hon har en hjärntumör och att hon ramlat säger de att hon kan ha fått ett slag mot huvudet vid fallet som orsakat en blödning som i sin tur dödade henne. Det hade inte funnits något för oss att göra, har man en tumör i huvudet så orsakar en sån här blödning för stor skada för snabbt.
Kl 10.40 ringde alltså pappa och berättade att mamma hade ramlat, kl 14.00 körde begravningskillarna iväg med mamma....det gick så fort allting!
Nu sitter jag här och känner mig ganska OK, trots att jag för mindre än en vecka sen förlorade en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Min mamma...som alltid har funnits där för oss alla, som älskat oss och levt för sin familj och framför allt för sina barnbarn, är borta för alltid.
Men vi har levt med vissheten att mamma skulle lämna oss i ett år redan, och det har varit ett fruktansvärt år.
I ett år har jag haft en sorg, att min mamma är döende. Samtidigt har jag fått se henne lida av att inte ha ett kvalitativt liv. Nu har jag också en sorg, en stor sorg, men mamma lider inte längre. Jag kan gå vidare.
Tomheten efter mamma är enorm, men tomheten gäller min friska mamma och henne förlorade vi redan förra året.
fredag 13 augusti 2010
Världens bästa mamma har somnat in
Jag är nog ännu i chock.
Min mamma dog i tisdags.
Hon är borta, så snabbt, så väntat men oväntat ändå.
Varför?
Min mamma dog i tisdags.
Hon är borta, så snabbt, så väntat men oväntat ändå.
Varför?
lördag 7 augusti 2010
Mammas födelsedag
Igår fyllde mamma år, 66. Förra året blev hon alltså pensionär, hon skulle få njuta av lite välförtjänt ledighet efter många års tjänst inom äldreomsorgen. Hon såg verkligen fram emot att få vara hemma och kunna pyssla med det hon ville.
Pappa är ju pensionär sedan ca 7 år, nu fick de chansen att hitta på lite saker tillsammans.
Mamma gick i pension i slutet av maj, i mitten av augusti blev hon sjuk. Det var inte lång tid hon fick på sig att njuta...
Igår var vi på "kalas" där hemma. Till skillnad från förra året, när allt var som vanligt på hennes födelsedag, så beställde vi hem mat istället för att hon lagade den. Det blev lite pizza och mest Thaimat. Gott!
Det gör ont, varje gång jag träffar mamma. Hon varken kan, vill eller behöver bry sig. Hon går på antidepressiva medel som gör henne helt avtrubbad, känns det som. Hon älskar så klart oss alla, min lilla son på 3,5 år är ju hennes ögonsten, men nu lägger hon knappt märke till honom.
Detta är något som jag lider av. Jag tror inte mamma lider, för hon märker inte av sin förändring, min son lider inte för han är för liten för att förstå, men fasen vad JAG lider...jag är ledsen jämt, sover dåligt och är konstant ledsen på insidan.
Jag tror ibland att jag skulle behöva hjälp, någon att prata med. Någon att gråta ut hos...
Pappa är ju pensionär sedan ca 7 år, nu fick de chansen att hitta på lite saker tillsammans.
Mamma gick i pension i slutet av maj, i mitten av augusti blev hon sjuk. Det var inte lång tid hon fick på sig att njuta...
Igår var vi på "kalas" där hemma. Till skillnad från förra året, när allt var som vanligt på hennes födelsedag, så beställde vi hem mat istället för att hon lagade den. Det blev lite pizza och mest Thaimat. Gott!
Det gör ont, varje gång jag träffar mamma. Hon varken kan, vill eller behöver bry sig. Hon går på antidepressiva medel som gör henne helt avtrubbad, känns det som. Hon älskar så klart oss alla, min lilla son på 3,5 år är ju hennes ögonsten, men nu lägger hon knappt märke till honom.
Detta är något som jag lider av. Jag tror inte mamma lider, för hon märker inte av sin förändring, min son lider inte för han är för liten för att förstå, men fasen vad JAG lider...jag är ledsen jämt, sover dåligt och är konstant ledsen på insidan.
Jag tror ibland att jag skulle behöva hjälp, någon att prata med. Någon att gråta ut hos...
fredag 30 juli 2010
Ensam
Sitter just nu ensam med lillkillen sovande bakom mig.
Min man är ute och spelar gitarr på en 40-årsfest och bonussönerna är på festival.
Jag hade planerat en mysig eftermiddag och kväll tillsammans med lillkillen, men tyvärr så vaknade han helt plötsligt med 39-graders feber efter sin lilla tupplur...så det blev till att sitta och titta på TV hela tiden istället, två Emil-filmer och nu Saltkråkan :-)
Nu har han somnat bakom mig i soffan och jag kan få slå över till lite mer vuxen-TV.
En ganska tråkig kväll blev det ju tyvärr...det är t o m uselt väder...jaja, då blir det säkert bättre imorgon.
Mamma ringde innan ikväll och hon lät riktigt pigg, det var ett tag sen hon lät så, så det gjorde mig faktiskt glad :-)
Min man är ute och spelar gitarr på en 40-årsfest och bonussönerna är på festival.
Jag hade planerat en mysig eftermiddag och kväll tillsammans med lillkillen, men tyvärr så vaknade han helt plötsligt med 39-graders feber efter sin lilla tupplur...så det blev till att sitta och titta på TV hela tiden istället, två Emil-filmer och nu Saltkråkan :-)
Nu har han somnat bakom mig i soffan och jag kan få slå över till lite mer vuxen-TV.
En ganska tråkig kväll blev det ju tyvärr...det är t o m uselt väder...jaja, då blir det säkert bättre imorgon.
Mamma ringde innan ikväll och hon lät riktigt pigg, det var ett tag sen hon lät så, så det gjorde mig faktiskt glad :-)
onsdag 28 juli 2010
Dagar med sorg i bakgrunden
Jag och min syster satt och pratade om mamma en kväll nu på semestern, om hur vi redan har bearbetat mycket av vår påbörjade sorg. Hur vi redan nu har förlorat den största delen av vår mamma, så som hon var. Det är hårt, det gör ont och jag saknar henne redan!!
Samtidigt är det sommar, vi har semester och vi renoverar och planerar för att förnya hemmet. Saker som ska vara jätteroliga.
Idag har vi varit på IKEA och tittat på det som vi tror blir vårt nya kök så småningom, vi ska spåna lite till sen är det dags för beställning. Men hela tiden har jag tårarna väldigt nära, för jag och mamma var ofta på IKEA och bara gick och tittade och fikade och mös. Det känns fruktansvärt att veta att det aldrig kommer att hända igen.
Jag och lillkillen var hemma hos mamma och pappa ett tag nu i eftermiddags, de bjöd på middag :-).
Mamma var trött, inte lika "med" som hon brukar. Det känns som om hon blivit lite sämre, eller så är det bara värmen som tar kraften. Hur som helst så är det en pina att uppleva detta, hennes uppgivenhet, att se att hennes planer för livet bara har försvunnit.
Jag berättar om allt vi gör, för att få henne att leva lite genom oss, men det känns bara hemskt för jag vill att hon ska leva MED oss istället....
Jag är inne i en down-period, tänker på mamma nästan hela tiden, försöker maskera det och ändå vara glad och njuta av semestern med familjen, man jag är ärligt talat skiträdd för att mamma håller på att bli sämre.
Vet inte hur man ska orka med detta!!
Usch, vilket tråkigt inlägg, jag känner ju själv att jag måste rycka upp mig, leva i nuet och inte måla fan på väggen och bara oroa mig för framtiden!!
Samtidigt är det sommar, vi har semester och vi renoverar och planerar för att förnya hemmet. Saker som ska vara jätteroliga.
Idag har vi varit på IKEA och tittat på det som vi tror blir vårt nya kök så småningom, vi ska spåna lite till sen är det dags för beställning. Men hela tiden har jag tårarna väldigt nära, för jag och mamma var ofta på IKEA och bara gick och tittade och fikade och mös. Det känns fruktansvärt att veta att det aldrig kommer att hända igen.
Jag och lillkillen var hemma hos mamma och pappa ett tag nu i eftermiddags, de bjöd på middag :-).
Mamma var trött, inte lika "med" som hon brukar. Det känns som om hon blivit lite sämre, eller så är det bara värmen som tar kraften. Hur som helst så är det en pina att uppleva detta, hennes uppgivenhet, att se att hennes planer för livet bara har försvunnit.
Jag berättar om allt vi gör, för att få henne att leva lite genom oss, men det känns bara hemskt för jag vill att hon ska leva MED oss istället....
Jag är inne i en down-period, tänker på mamma nästan hela tiden, försöker maskera det och ändå vara glad och njuta av semestern med familjen, man jag är ärligt talat skiträdd för att mamma håller på att bli sämre.
Vet inte hur man ska orka med detta!!
Usch, vilket tråkigt inlägg, jag känner ju själv att jag måste rycka upp mig, leva i nuet och inte måla fan på väggen och bara oroa mig för framtiden!!
söndag 25 juli 2010
Lillkillen flyttar
Idag har vi börjat röja ut i rummet dit lillkillen ska flytta, min lilla stora kille :-)
Det är inte klokt så mycket skräp man samlar på sig, vi fick en stor hög av sånt vi ska slänga bort.
Vi har spacklat lite på väggarna, så imorgon ska vi förhoppningsvis kunna måla väggarna, det blir tre väggar i beige och en vägg i lite mörkare beige, khaki. Sen sätter vi färg med gardiner, matta, möbler och alla leksaker :-)
Imorgon tänkte vi också ta en tur till Danmark, gå en runda och kanske ta en glass.
Hoppas det fina vädret kommer tillbaka sen så det kan bli några rundor till stranden här hemma också denna sommar.
Det är inte klokt så mycket skräp man samlar på sig, vi fick en stor hög av sånt vi ska slänga bort.
Vi har spacklat lite på väggarna, så imorgon ska vi förhoppningsvis kunna måla väggarna, det blir tre väggar i beige och en vägg i lite mörkare beige, khaki. Sen sätter vi färg med gardiner, matta, möbler och alla leksaker :-)
Imorgon tänkte vi också ta en tur till Danmark, gå en runda och kanske ta en glass.
Hoppas det fina vädret kommer tillbaka sen så det kan bli några rundor till stranden här hemma också denna sommar.
lördag 24 juli 2010
Semester
Igår kom vi hem från Rügen där vi varit på en liten minisemester i 4 nätter. Total avkoppling med bad och lek med lillkillen.
Stranden var jättefin och vi badade alla i havet, t o m jag som kan vara en badkruka om inte vattnet når kroppstemperatur....
Men det var härligt, slippa tankar på städning och matlagning och jag har inte alls tänkt mycket på livet här hemma.
Men nu är vi hemma igen och direkt kommer ju stressen över hur man har det hemma, det ska tvättas, städas, lagas mat, fixas och donas....men samtidigt så sitter jag nu här med ett glas rosévin och kommer på att jag ju har 3 veckor semester kvar :-)
Hoppas bara det fina vädret kommer tillbaka, idag har det inte varit så bra, tyvärr.
Planerna denna semester är ganska inriktade mot lite "renovering" av hemmet. Vi bor i en 1 1/2-plansvilla och vi har sedan jag flyttade in här redan gjort om en del. Vi har vårt sovrum på nedanvåningen medan min mans två söner har sina rum där uppe.
När lillkillen skulle få eget rum så ville jag ju att han skulle vara här nere med oss, ville inte att han skulle springa i trappan när han var så liten, så vi slog upp en vägg mellan vårt vardagsrum och matsalsrum och så fick lillkillen det rummet medans vi fick ett väldigt litet TV-rum istället :-).
Men nu är lillkillen 3,5 år och vi ska flytta upp honom på ovanvåningen med hans storabröder. Det är ett av sommarens projekt.
Sen slår vi ner väggen igen och jag får till min glädje tillbaka mitt stora vardagsrum i vinkel med matsalsdel :-).
Nu ska vi gå ut i trädgården en stund och leka med vår son och låtsas att det är sommarväder ute.
Stranden var jättefin och vi badade alla i havet, t o m jag som kan vara en badkruka om inte vattnet når kroppstemperatur....
Men det var härligt, slippa tankar på städning och matlagning och jag har inte alls tänkt mycket på livet här hemma.
Men nu är vi hemma igen och direkt kommer ju stressen över hur man har det hemma, det ska tvättas, städas, lagas mat, fixas och donas....men samtidigt så sitter jag nu här med ett glas rosévin och kommer på att jag ju har 3 veckor semester kvar :-)
Hoppas bara det fina vädret kommer tillbaka, idag har det inte varit så bra, tyvärr.
Planerna denna semester är ganska inriktade mot lite "renovering" av hemmet. Vi bor i en 1 1/2-plansvilla och vi har sedan jag flyttade in här redan gjort om en del. Vi har vårt sovrum på nedanvåningen medan min mans två söner har sina rum där uppe.
När lillkillen skulle få eget rum så ville jag ju att han skulle vara här nere med oss, ville inte att han skulle springa i trappan när han var så liten, så vi slog upp en vägg mellan vårt vardagsrum och matsalsrum och så fick lillkillen det rummet medans vi fick ett väldigt litet TV-rum istället :-).
Men nu är lillkillen 3,5 år och vi ska flytta upp honom på ovanvåningen med hans storabröder. Det är ett av sommarens projekt.
Sen slår vi ner väggen igen och jag får till min glädje tillbaka mitt stora vardagsrum i vinkel med matsalsdel :-).
Nu ska vi gå ut i trädgården en stund och leka med vår son och låtsas att det är sommarväder ute.
söndag 18 juli 2010
En kväll hos syrran
Ikväll har min man varit iväg och spelat gitarr, han är med i ett band som har ett par spelningar per år som en liten hobby.
Så ikväll blev jag hembjuden till min syster på pizza, lite vin och lite prat. Så jag och vår son gick dit och även min mamma och pappa kom dit. Trevligt.
Mamma som normalt sett alltid varit en väldigt social person har ju såklart förändrats en del av sjukdomen. Hon vill gärna vara hemma, i sin trygghet, så därför är vi alltid så glada när hon kommer och hälsar på. Men oj, det är så jobbigt att se henne så här. Detta är inte min härliga, glada och spralliga mamma, det är en skugga av henne.
Men det är bara att respektera det monster som bor i henne, vi får ta det som det är och vara tacksamma för varje dag som är bra.
När mamma och pappa kört hem satt jag kvar ett tag, lillkillen spelade lite fotboll i trädgården och lekte med bilar, jag och syrran och hennes man satt och pratade och hade det så mysigt.
Kl närmade sig nog 23 när jag och lillkillen gick hem, han somnade inte långt efter att han lagt huvudet på kudden :-)
Och ja, vi har faktiskt precis börjat vår semester. I fyra underbara veckor ska vi njuta, bada, grilla och mysa. Låt oss hoppas att vädret fortsätter vara så som det varit nu de sista veckorna.
Så ikväll blev jag hembjuden till min syster på pizza, lite vin och lite prat. Så jag och vår son gick dit och även min mamma och pappa kom dit. Trevligt.
Mamma som normalt sett alltid varit en väldigt social person har ju såklart förändrats en del av sjukdomen. Hon vill gärna vara hemma, i sin trygghet, så därför är vi alltid så glada när hon kommer och hälsar på. Men oj, det är så jobbigt att se henne så här. Detta är inte min härliga, glada och spralliga mamma, det är en skugga av henne.
Men det är bara att respektera det monster som bor i henne, vi får ta det som det är och vara tacksamma för varje dag som är bra.
När mamma och pappa kört hem satt jag kvar ett tag, lillkillen spelade lite fotboll i trädgården och lekte med bilar, jag och syrran och hennes man satt och pratade och hade det så mysigt.
Kl närmade sig nog 23 när jag och lillkillen gick hem, han somnade inte långt efter att han lagt huvudet på kudden :-)
Och ja, vi har faktiskt precis börjat vår semester. I fyra underbara veckor ska vi njuta, bada, grilla och mysa. Låt oss hoppas att vädret fortsätter vara så som det varit nu de sista veckorna.
Det här är jag och mitt liv...vårt liv... min familjs liv.
Det är glädje och sorg blandat, precis som livet ser ut.
Jag är gift sen 2005 och har en son på 3,5 år och två bonussöner på 15 och 17 år.
Mitt liv kretsar därför mest kring min son men även kring min mamma som tyvärr är obotligt sjuk i cancer. Hon fick sitt besked i september 2009 och vi vet inte hur lång tid hon har kvar.
Min mamma är mitt allt, vi står varann väldigt nära i familjen överhuvudtaget men mamma är navet i hjulet. Allt rasade, allt blev mörkt den dagen.....
Men mitt i mörkret måste livet fortsätta och min son är för liten för att riktigt förstå. Så hjulet rullar på, även om navet är lite skevt...
Det är glädje och sorg blandat, precis som livet ser ut.
Jag är gift sen 2005 och har en son på 3,5 år och två bonussöner på 15 och 17 år.
Mitt liv kretsar därför mest kring min son men även kring min mamma som tyvärr är obotligt sjuk i cancer. Hon fick sitt besked i september 2009 och vi vet inte hur lång tid hon har kvar.
Min mamma är mitt allt, vi står varann väldigt nära i familjen överhuvudtaget men mamma är navet i hjulet. Allt rasade, allt blev mörkt den dagen.....
Men mitt i mörkret måste livet fortsätta och min son är för liten för att riktigt förstå. Så hjulet rullar på, även om navet är lite skevt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)