Ikväll är jag gräsänkling...
Maken är iväg med jobbet och ska sova borta. Jag har ju båda bonussönerna hemma och även lillkillen, så sällskap fattas inte....men ändå känner jag mig alltid så ensam när han är borta över natten..
Lillkillen ligger och sover i min säng :-)
Han tycker det är buskul att få somna i storasängen, istället för att somna i sin egen säng och sen mitt i natten ta sig nerför trappan för att krypa upp i vår säng. Nu är han ju där redan från början!
Normalt sett hade jag säkert kört hem till mamma och pappa en sån här kväll, tillbringat några timmar med lillkillen där, fördrivit tiden...men ikväll har vi bara varit och handlat lite, myst, ätit korv med bröd och glass...
Känner mig lite tom. Saknar mamma så det fysiskt gör ont, samtidigt som jag inte orkar känna mer.
Skulle bara vilja ta tag i mitt liv, jag ska gå ner i vikt, sen skulle jag vilja resa bort, ta en paus från allt, bara få vila och vara...
Nu ska jag kolla lite på TV, surfa lite till, sen ska jag krypa ner hos min son och sova sött, imorgon kommer maken hem igen, skönt.
tisdag 31 augusti 2010
måndag 30 augusti 2010
Lite lättare
Det här är en berg-och dalbana av känslor.
Just nu känns det bra, det känns som att jag, min syster och vår pappa håller ihop det ganska bra. Vi kommer att klara oss utan mamma, dock med en stor, stor saknad.
Men vardagarna fortsätter, livet måste gå vidare. Och jag är helt säker på att mamma har det bättre där hon är nu, för hon var värd något bättre än det liv hon hade det sista året.
Det blir väl jobbigast på allas födelsedagar, då hon inte kommer att vara med. Samtidigt så var hon inte med på dem förra året heller, hon mådde för dåligt. Men då fanns hon åtminstone i telefonen...
Men det finns inte ett smack vi kan göra för att förändra situationen, ingenting i hela världen kan få mamma tillbaka. Det är en skrämmande insikt...man är maktlös i detta läget.
Älsklingssonen, på 3,5 år, pratar om sin mormor och farmor i himlen, de är änglar nu...han ville ringa mormor innan ikväll men jag sa att det finns inga telefoner i himlen, man kan bara prata rakt ut så hör mormor dig ändå...
Livet är grymt, men det går vidare...
Just nu känns det bra, det känns som att jag, min syster och vår pappa håller ihop det ganska bra. Vi kommer att klara oss utan mamma, dock med en stor, stor saknad.
Men vardagarna fortsätter, livet måste gå vidare. Och jag är helt säker på att mamma har det bättre där hon är nu, för hon var värd något bättre än det liv hon hade det sista året.
Det blir väl jobbigast på allas födelsedagar, då hon inte kommer att vara med. Samtidigt så var hon inte med på dem förra året heller, hon mådde för dåligt. Men då fanns hon åtminstone i telefonen...
Men det finns inte ett smack vi kan göra för att förändra situationen, ingenting i hela världen kan få mamma tillbaka. Det är en skrämmande insikt...man är maktlös i detta läget.
Älsklingssonen, på 3,5 år, pratar om sin mormor och farmor i himlen, de är änglar nu...han ville ringa mormor innan ikväll men jag sa att det finns inga telefoner i himlen, man kan bara prata rakt ut så hör mormor dig ändå...
Livet är grymt, men det går vidare...
torsdag 26 augusti 2010
Låg dag
Idag blev till slut en låg dag.
Den började OK, jag känner att jag kan vara nästan som vanligt på jobb och det är mitt vattenhål, att få vara jag och tänka på annat. Även om alla är väldigt milda och omtänksamma, så känns det ändå skönt att få vara nästan normal där...
Men på vägen hem stannade jag till kyrkogården för att se om blommorna från begravningen låg kvar utanför...det gjorde de...
Så jag gick ur bilen och stod och snyftade framför alla dessa fina blommor som hade legat bredvid min mammas kista.
Och allt blev så tungt, jag förstår mer och mer för varje dag att mamma är borta.
Jag gick ner till minneslunden också för att titta lite, de har gjort om den och där har blivit så fint. Mammas aska finns ju inte där ännu, men där var jättefint. Där kommer jag att sitta ofta och känna och tänka och prata med mamma.
Jag har känt en lättnad efter mammas död, en lättnad för hennes skull och vår skull. För att hon slipper leva ett liv utan glädje och för oss som slipper oron och sorgen över att se henne så sjuk.
Men nu börjar sorgen ta över, saknaden. Jag börjar förstå att jag aldrig mer ska kunna ringa mamma, att hon aldrig mer ska ringa mig. Att hon aldrig mer ska blåsa bubblor med min son, komma ut med en bricka med mackor och fika eller fylla bassängen med en massa varmvatten så att inte min son ska frysa när han badar mitt i sommaren....Aldrig mer....
Det gör ont, fysiskt...
Ikväll började dessutom jag och maken att bråka lite, och jag tåler ingenting just nu känner jag. Jag orkar inte tjafsa och jag tåler knappt att någon säger emot mig. Men kan jag inte få känna så, kan inte andra ta hänsyn ett litet tag till, det är bara drygt två veckor sen jag förlorade en jättestor del av mitt liv.
Det slutar med att han sur åker hemifrån och nu sitter jag här och har fått hålla ihop hela kvällen tills sonen la sig för att sova....nu kommer det, jag orkar inte mer, jag vill inte mer...jag blir arg och ledsen och vill bara skita i allt. I såna här lägen vill jag ju ringa mamma.....
Jag har ju pappa kvar och jag pratar med han varje dag. Men det är inte mamma, det är alltid hon som jag har vänt mig till. Inte för att jag älskar pappa mindre, för det gör jag inte, men det har ändå alltid varit mamma och jag.
Sen har jag min syster, men det är inte detsamma som mamma heller....
Jag känner mig väldigt, väldigt ensam ikväll. Är ni här, hör av er!
Den började OK, jag känner att jag kan vara nästan som vanligt på jobb och det är mitt vattenhål, att få vara jag och tänka på annat. Även om alla är väldigt milda och omtänksamma, så känns det ändå skönt att få vara nästan normal där...
Men på vägen hem stannade jag till kyrkogården för att se om blommorna från begravningen låg kvar utanför...det gjorde de...
Så jag gick ur bilen och stod och snyftade framför alla dessa fina blommor som hade legat bredvid min mammas kista.
Och allt blev så tungt, jag förstår mer och mer för varje dag att mamma är borta.
Jag gick ner till minneslunden också för att titta lite, de har gjort om den och där har blivit så fint. Mammas aska finns ju inte där ännu, men där var jättefint. Där kommer jag att sitta ofta och känna och tänka och prata med mamma.
Jag har känt en lättnad efter mammas död, en lättnad för hennes skull och vår skull. För att hon slipper leva ett liv utan glädje och för oss som slipper oron och sorgen över att se henne så sjuk.
Men nu börjar sorgen ta över, saknaden. Jag börjar förstå att jag aldrig mer ska kunna ringa mamma, att hon aldrig mer ska ringa mig. Att hon aldrig mer ska blåsa bubblor med min son, komma ut med en bricka med mackor och fika eller fylla bassängen med en massa varmvatten så att inte min son ska frysa när han badar mitt i sommaren....Aldrig mer....
Det gör ont, fysiskt...
Ikväll började dessutom jag och maken att bråka lite, och jag tåler ingenting just nu känner jag. Jag orkar inte tjafsa och jag tåler knappt att någon säger emot mig. Men kan jag inte få känna så, kan inte andra ta hänsyn ett litet tag till, det är bara drygt två veckor sen jag förlorade en jättestor del av mitt liv.
Det slutar med att han sur åker hemifrån och nu sitter jag här och har fått hålla ihop hela kvällen tills sonen la sig för att sova....nu kommer det, jag orkar inte mer, jag vill inte mer...jag blir arg och ledsen och vill bara skita i allt. I såna här lägen vill jag ju ringa mamma.....
Jag har ju pappa kvar och jag pratar med han varje dag. Men det är inte mamma, det är alltid hon som jag har vänt mig till. Inte för att jag älskar pappa mindre, för det gör jag inte, men det har ändå alltid varit mamma och jag.
Sen har jag min syster, men det är inte detsamma som mamma heller....
Jag känner mig väldigt, väldigt ensam ikväll. Är ni här, hör av er!
tisdag 24 augusti 2010
Begravning
Idag har vi haft mammas begravning.
En hemsk förmiddag då jag bara gick här hemma och väntade på att det skulle bli dags, magen var full av fjärilar och jag hade ont i hela kroppen.
Vi samlades hemma hos min syster, vi skulle hålla begravningen inom familjen, vi kände att det var skönast så.
Kl 12.45 kom vi till kyrkan och jag bryter ihop bara man tittar på mammas kista, jag hatar begravningar! Ceremonin var fin, pianospel och sång, och vi fick säga farväl till lilla mamma.
Det gick fort, sen var det över....nu kommer jag aldrig mer att vara i samma rum som mamma, nu är hon fysiskt borta för alltid. Samtidigt så är jag så lättad att detta är över, jag har fasat för denna dag.
Nu hoppas jag att vi kan ta nya tag, med sorgen och saknaden, men utan oron för mamma. Det värsta har hänt, hon är borta för alltid. Hon behöver inte vara sjuk längre, jag behöver inte se min mamma sitta och inte kunna leva sitt liv fullt ut. Hon har fått ro, det är bara vi som är kvar som lider, men vi kommer att ta oss igenom detta.
Jag är så trött....detta har tagit alla krafter ur mig. Hade jag inte suttit hemma ensam med sonen, så hade jag nog somnat här på soffan. Snart ska jag lägga honom i alla fall och bara få sitta med ett glas vin, tänka på mamma och ta det lugnt.
Imorgon är en ny dag...jag måste lära mig att ta tillvara på dem!
En hemsk förmiddag då jag bara gick här hemma och väntade på att det skulle bli dags, magen var full av fjärilar och jag hade ont i hela kroppen.
Vi samlades hemma hos min syster, vi skulle hålla begravningen inom familjen, vi kände att det var skönast så.
Kl 12.45 kom vi till kyrkan och jag bryter ihop bara man tittar på mammas kista, jag hatar begravningar! Ceremonin var fin, pianospel och sång, och vi fick säga farväl till lilla mamma.
Det gick fort, sen var det över....nu kommer jag aldrig mer att vara i samma rum som mamma, nu är hon fysiskt borta för alltid. Samtidigt så är jag så lättad att detta är över, jag har fasat för denna dag.
Nu hoppas jag att vi kan ta nya tag, med sorgen och saknaden, men utan oron för mamma. Det värsta har hänt, hon är borta för alltid. Hon behöver inte vara sjuk längre, jag behöver inte se min mamma sitta och inte kunna leva sitt liv fullt ut. Hon har fått ro, det är bara vi som är kvar som lider, men vi kommer att ta oss igenom detta.
Jag är så trött....detta har tagit alla krafter ur mig. Hade jag inte suttit hemma ensam med sonen, så hade jag nog somnat här på soffan. Snart ska jag lägga honom i alla fall och bara få sitta med ett glas vin, tänka på mamma och ta det lugnt.
Imorgon är en ny dag...jag måste lära mig att ta tillvara på dem!
måndag 23 augusti 2010
Mörk dag imorgon
Idag har varit en ganska bra dag, trots att vi ska begrava mamma imorgon.
Jag har jobbat idag, och pratat med ännu fler arbetskamrater som undrar hur det är. Jag står samlad och sansad och pratar, berättar om när mamma dog...hur kan jag vara sansad när jag berättar om det...det är ju ett av mina värsta ögonblick i hela mitt liv...
Men det är ett års sorg och förberedelse som gör att jag står på benen idag. Hade min mamma varit frisk ena dagen och gått bort nästa...ja, då hade jag varit ett psykfall...
Ikväll var jag hemma hos min syster och gjorde smörgåstårta som vi ska äta efter begravningen imorgon.
Vi är överens om att det ska bli så skönt när detta är över, ett moment vi måste gå igenom. Vi pratade mycket över ett par glas vin och det är så skönt. Vi kan gråta och skratta, vi kommer att ta oss igenom detta hela...även om vi har ett värkande hjärta.
Nu ska maken och jag sätta oss och se lite TV, det får bli en lugn avslutning på kvällen och sen har vi en mörk dag framför oss...som jag ändå hoppas ska bli ljus...
Jag har jobbat idag, och pratat med ännu fler arbetskamrater som undrar hur det är. Jag står samlad och sansad och pratar, berättar om när mamma dog...hur kan jag vara sansad när jag berättar om det...det är ju ett av mina värsta ögonblick i hela mitt liv...
Men det är ett års sorg och förberedelse som gör att jag står på benen idag. Hade min mamma varit frisk ena dagen och gått bort nästa...ja, då hade jag varit ett psykfall...
Ikväll var jag hemma hos min syster och gjorde smörgåstårta som vi ska äta efter begravningen imorgon.
Vi är överens om att det ska bli så skönt när detta är över, ett moment vi måste gå igenom. Vi pratade mycket över ett par glas vin och det är så skönt. Vi kan gråta och skratta, vi kommer att ta oss igenom detta hela...även om vi har ett värkande hjärta.
Nu ska maken och jag sätta oss och se lite TV, det får bli en lugn avslutning på kvällen och sen har vi en mörk dag framför oss...som jag ändå hoppas ska bli ljus...
söndag 22 augusti 2010
Kontraster
Jag står och ser min son hoppa på vår nyinköpta studsmatta, jag ser honom springa runt med storebror och spela fotboll på gräsmattan och känner så stor kärlek och i nästa ögonblick så stor sorg.
Min mamma kommer aldrig mer att få njuta av dessa bilder, min son kommer aldrig mer att få ha roligt med sin mormor.
Ikväll är en låg kväll, jag har gråtit och känt mig så ensam, trots människor omkring mig.
Jag ringde pappa innan idag och han lät också lite nere. Stackars lilla älskade pappa, alldeles ensam hemma i huset.
Han ville inte komma och äta middag här heller, jag tror han avvaktar tisdagen med begravningen, innan han kan börja andas riktigt igen.
Usch, mamma, du är så saknad.
Min mamma kommer aldrig mer att få njuta av dessa bilder, min son kommer aldrig mer att få ha roligt med sin mormor.
Ikväll är en låg kväll, jag har gråtit och känt mig så ensam, trots människor omkring mig.
Jag ringde pappa innan idag och han lät också lite nere. Stackars lilla älskade pappa, alldeles ensam hemma i huset.
Han ville inte komma och äta middag här heller, jag tror han avvaktar tisdagen med begravningen, innan han kan börja andas riktigt igen.
Usch, mamma, du är så saknad.
lördag 21 augusti 2010
Saknad
Känner mig lite låg ikväll...
Det går ganska långa perioder nu när jag faktiskt kan le och vara som vanligt, även om tanken på mamma inte är långt borta, men det har den ju inte varit på det senaste året heller.
Men ikväll saknar jag mamma fruktansvärt mycket....älskade mamma...
Jag har ju min man och min son, men jag känner mig så ensam utan mamma. Hon var mitt stöd, hon stod alltid bakom mig, hon var min trygghet.
Jag har ju såklart pappa kvar, och han är en stor trygghet han också, men det var ju med mamma jag alltid hittade på saker. Hon avlastade mig med sonen, jag kunde få några timmar där jag kunde få sitta och äta och ta det lugnt och så sprang mamma efter sonen....
Det är ju bara små bagateller, men det är bagateller som jag saknar något oerhört just nu.
En låg lördag....
Det går ganska långa perioder nu när jag faktiskt kan le och vara som vanligt, även om tanken på mamma inte är långt borta, men det har den ju inte varit på det senaste året heller.
Men ikväll saknar jag mamma fruktansvärt mycket....älskade mamma...
Jag har ju min man och min son, men jag känner mig så ensam utan mamma. Hon var mitt stöd, hon stod alltid bakom mig, hon var min trygghet.
Jag har ju såklart pappa kvar, och han är en stor trygghet han också, men det var ju med mamma jag alltid hittade på saker. Hon avlastade mig med sonen, jag kunde få några timmar där jag kunde få sitta och äta och ta det lugnt och så sprang mamma efter sonen....
Det är ju bara små bagateller, men det är bagateller som jag saknar något oerhört just nu.
En låg lördag....
5-årig bröllopsdag
Idag har jag och min man varit gifta i 5 år.
För exakt 5 år sen var det en härlig sommarfest på gång, med musik, skratt och vänner.
Och mamma....
Min syster och hennes man kom hit en sväng ikväll, vi åt pizza och snackade. Sen började vi titta på foto från bröllopet och oj, vad det kändes konstigt att se mamma på de bilderna. Hon hade åldrats minst 15 år nu i slutet, och då är det ändå bara 5 år sen.
Det är en så stor skillnad, skrämmande.
Det var både roligt och lite sorgligt att se fotona. Men redan nu kan jag ändå njuta och minnas, inget kan ändra det som hänt, det bästa är att försöka att inte måla allt svart.
Jag trodde vi skulle korka upp champagnen ikväll för att fira...men med allt som hänt kände vi inte riktigt för att fira, så det blev en vanlig, mysig kväll istället.
För exakt 5 år sen var det en härlig sommarfest på gång, med musik, skratt och vänner.
Och mamma....
Min syster och hennes man kom hit en sväng ikväll, vi åt pizza och snackade. Sen började vi titta på foto från bröllopet och oj, vad det kändes konstigt att se mamma på de bilderna. Hon hade åldrats minst 15 år nu i slutet, och då är det ändå bara 5 år sen.
Det är en så stor skillnad, skrämmande.
Det var både roligt och lite sorgligt att se fotona. Men redan nu kan jag ändå njuta och minnas, inget kan ändra det som hänt, det bästa är att försöka att inte måla allt svart.
Jag trodde vi skulle korka upp champagnen ikväll för att fira...men med allt som hänt kände vi inte riktigt för att fira, så det blev en vanlig, mysig kväll istället.
torsdag 19 augusti 2010
Tillbaka på jobb
Oj, jag var riktigt nervös för att börja jobba igen...löjligt...
Jag har ju haft min vanliga semester men sen mamma gick bort kändes det helt oöverstigligt att träffa arbetskamraterna igen och få till en vanlig vardag igen...
Men idag gjorde jag det och det gick sååå bra. De är ju så gulliga på min avdelning, plus att det inte var så mycket folk där, det var ganska lugnt.
Och det var så skönt att (efter ett snyftigt samtal för att berätta vad som hänt) få vara mig själv igen, att få lite distans till allt som hänt.
Så idag har varit en bra dag än så länge. Jag känner mig stark mitt i sorgen.
Jag satt och såg en mailkorrespondans jag hade med en tjej som jobbade på den avdelning där mamma blev inlagd precis i början när hon var yr. Jag skrev om hur orolig jag var att det skulle vara nåt allvarligt...tänk så lite jag visst då.
Och ingenting, ingenting får mig att vilja ha tillbaka den tiden. Även om mamma levde då och ändå var hyfsat pigg, så med facit i handen skulle aldrig vilja vrida tillbaka tiden.
För detta året då mamma varit sjuk har varit det värsta i mitt liv.
Nu har jag den enorma saknaden, tomheten och sorgen, men jag känner samtidigt att jag kan gå vidare. För första gången på nästan ett år behöver jag inte vara orolig så fort telefonen ringer eller må dåligt av att se min mamma lida....
Dags för nya tag, jag vet att mamma hade velat det!
Jag har ju haft min vanliga semester men sen mamma gick bort kändes det helt oöverstigligt att träffa arbetskamraterna igen och få till en vanlig vardag igen...
Men idag gjorde jag det och det gick sååå bra. De är ju så gulliga på min avdelning, plus att det inte var så mycket folk där, det var ganska lugnt.
Och det var så skönt att (efter ett snyftigt samtal för att berätta vad som hänt) få vara mig själv igen, att få lite distans till allt som hänt.
Så idag har varit en bra dag än så länge. Jag känner mig stark mitt i sorgen.
Jag satt och såg en mailkorrespondans jag hade med en tjej som jobbade på den avdelning där mamma blev inlagd precis i början när hon var yr. Jag skrev om hur orolig jag var att det skulle vara nåt allvarligt...tänk så lite jag visst då.
Och ingenting, ingenting får mig att vilja ha tillbaka den tiden. Även om mamma levde då och ändå var hyfsat pigg, så med facit i handen skulle aldrig vilja vrida tillbaka tiden.
För detta året då mamma varit sjuk har varit det värsta i mitt liv.
Nu har jag den enorma saknaden, tomheten och sorgen, men jag känner samtidigt att jag kan gå vidare. För första gången på nästan ett år behöver jag inte vara orolig så fort telefonen ringer eller må dåligt av att se min mamma lida....
Dags för nya tag, jag vet att mamma hade velat det!
onsdag 18 augusti 2010
Upp och ner
Det är konstigt vilken berg-och dalbana man åker nu, känslomässigt.
Igår var en otroligt tung dag, jag hade ont i kroppen av saknad och kunde inte somna förrän vid 02.30 på natten. Jag hade tänkt börja jobba igen idag, men efter gårdagen var jag inte riktigt redo.
Idag känns det betydligt bättre, mamma är i tankarna nästan hela tiden, men det har inte varit lika tungt. Så imorgon ska jag försöka ta mig till jobbet.
Men en olycka kommer sällan ensam, även om nästa är av det betydligt lättare slaget.
Min mans äldste son var och spelade fotboll och fick ett otäckt slag mot huvudet, han blev lite yr och groggy, klagade på huvudvärk. För att vara på den säkra sidan så åkte min man med honom in på akuten nu för att kolla ifall han fick någon hjärnskakning.
Så nu följer en orolig tid innan jag hör något därifrån....
Annars känns det som om det är tisdagen jag väntar på och fasar för, tisdagen med begravningen. Jag hade helst velat slippa det momentet. Jag har sagt hejdå till mamma redan, jag är klar med det, jag vet att det inte är annat än mammas skal som ligger i kistan.
Men jag kommer ju ändå att bryta ihop när jag väl är det, för det blir så påtagligt.
Men mitt liv går vidare, vilket jag inte hade trott för ett år sen. För ett år sen hade det varit en total katastrof att förlora min mamma eftersom hon var en så stor del av vårt liv. Men ett år senare, men vetskapen om att min mamma skulle dö, så har jag fått bearbeta och förbereda mig på detta. Riktigt förberedd blir man ju aldrig, men jag har insett att detta var oundvikligt.
Nåja, sitter och väntar på samtal från sjukhuset nu...
Igår var en otroligt tung dag, jag hade ont i kroppen av saknad och kunde inte somna förrän vid 02.30 på natten. Jag hade tänkt börja jobba igen idag, men efter gårdagen var jag inte riktigt redo.
Idag känns det betydligt bättre, mamma är i tankarna nästan hela tiden, men det har inte varit lika tungt. Så imorgon ska jag försöka ta mig till jobbet.
Men en olycka kommer sällan ensam, även om nästa är av det betydligt lättare slaget.
Min mans äldste son var och spelade fotboll och fick ett otäckt slag mot huvudet, han blev lite yr och groggy, klagade på huvudvärk. För att vara på den säkra sidan så åkte min man med honom in på akuten nu för att kolla ifall han fick någon hjärnskakning.
Så nu följer en orolig tid innan jag hör något därifrån....
Annars känns det som om det är tisdagen jag väntar på och fasar för, tisdagen med begravningen. Jag hade helst velat slippa det momentet. Jag har sagt hejdå till mamma redan, jag är klar med det, jag vet att det inte är annat än mammas skal som ligger i kistan.
Men jag kommer ju ändå att bryta ihop när jag väl är det, för det blir så påtagligt.
Men mitt liv går vidare, vilket jag inte hade trott för ett år sen. För ett år sen hade det varit en total katastrof att förlora min mamma eftersom hon var en så stor del av vårt liv. Men ett år senare, men vetskapen om att min mamma skulle dö, så har jag fått bearbeta och förbereda mig på detta. Riktigt förberedd blir man ju aldrig, men jag har insett att detta var oundvikligt.
Nåja, sitter och väntar på samtal från sjukhuset nu...
tisdag 17 augusti 2010
En vecka sen
Det är idag en vecka sen mamma dog.
Det var riktigt tungt i förmiddags, då alla minnen kom över mig igen, kl 10 för en vecka sen hade mamma en timme kvar att leva osv...så satt jag och tänkte hela tiden.
Det blir mer och mer verkligt, att mamma är borta, så här länge har det aldrig någonsin dröjt mellan våra samtal, vi pratades alltid vid minst en gång i veckan i alla fall, oftast mer.
Nu är det mer än en vecka sen jag hörde hennes röst för sista gången.
Det jag nu fasar för är begravningen, den kommer att bli superjobbig!
Imorgon ska jag troligtvis börja jobba igen, även om jag inte alltid känner mig helt redo. Men det hjälper mig inte att sitta här hemma och älta det heller, det är kanske lika bra att ta tjuren vid hornen och konfrontera alla människor som kommer att fråga hur det är, krama om och känna medlidande. Jag har jättebra arbetskamrater så jag kommer att få mycket stöd, men det är ett stort steg att ta att åka till jobb och träffa alla igen.
Sist jag var på jobb var ju mamma hyfsat pigg, ingen trodde att hon skulle gå bort under mina 4 semesterveckor...
Nåja, vi får ta en dag i taget!
Det var riktigt tungt i förmiddags, då alla minnen kom över mig igen, kl 10 för en vecka sen hade mamma en timme kvar att leva osv...så satt jag och tänkte hela tiden.
Det blir mer och mer verkligt, att mamma är borta, så här länge har det aldrig någonsin dröjt mellan våra samtal, vi pratades alltid vid minst en gång i veckan i alla fall, oftast mer.
Nu är det mer än en vecka sen jag hörde hennes röst för sista gången.
Det jag nu fasar för är begravningen, den kommer att bli superjobbig!
Imorgon ska jag troligtvis börja jobba igen, även om jag inte alltid känner mig helt redo. Men det hjälper mig inte att sitta här hemma och älta det heller, det är kanske lika bra att ta tjuren vid hornen och konfrontera alla människor som kommer att fråga hur det är, krama om och känna medlidande. Jag har jättebra arbetskamrater så jag kommer att få mycket stöd, men det är ett stort steg att ta att åka till jobb och träffa alla igen.
Sist jag var på jobb var ju mamma hyfsat pigg, ingen trodde att hon skulle gå bort under mina 4 semesterveckor...
Nåja, vi får ta en dag i taget!
måndag 16 augusti 2010
Vilket sorgeår
Mamma är borta.
Pappa ringde i tisdags vid 10.40 och sa att mamma hade ramlat där hemma.
Jag körde dit och finner min pappa förvirrat irra omkring där hemma, två sköterskor och min syster och hennes man. Min syster sitter inne på soffan med mamma i famnen.
Mamma är helt borta, hon har en konstig blick och jag fattar att något hemskt har hänt i hennes huvud.
Jag sätter mig omedelbart på andra sidan om mamma och där sitter vi och håller om henne. Ambulansen är på väg och i samma sekund som sköterskorna kommer och frågar om vi vill ha hjärt-och lungräddning på henne, så inser vi att mamma håller på att dö i vår famn.
Vi avböjer HLR och kallar på pappa som sätter sig vid sidan om. Mamma sluter sina ögon, men andas rosslande ett tag till.
Vi gråter och fattar inte vad som händer.
Till sist är det över. Mamma har fått ro.
Vi lägger henne ner på soffan med en kudde under huvudet. Strax efter kommer ambulansen, men de kan bara konstatera att hon är borta. När de får reda på att hon har en hjärntumör och att hon ramlat säger de att hon kan ha fått ett slag mot huvudet vid fallet som orsakat en blödning som i sin tur dödade henne. Det hade inte funnits något för oss att göra, har man en tumör i huvudet så orsakar en sån här blödning för stor skada för snabbt.
Kl 10.40 ringde alltså pappa och berättade att mamma hade ramlat, kl 14.00 körde begravningskillarna iväg med mamma....det gick så fort allting!
Nu sitter jag här och känner mig ganska OK, trots att jag för mindre än en vecka sen förlorade en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Min mamma...som alltid har funnits där för oss alla, som älskat oss och levt för sin familj och framför allt för sina barnbarn, är borta för alltid.
Men vi har levt med vissheten att mamma skulle lämna oss i ett år redan, och det har varit ett fruktansvärt år.
I ett år har jag haft en sorg, att min mamma är döende. Samtidigt har jag fått se henne lida av att inte ha ett kvalitativt liv. Nu har jag också en sorg, en stor sorg, men mamma lider inte längre. Jag kan gå vidare.
Tomheten efter mamma är enorm, men tomheten gäller min friska mamma och henne förlorade vi redan förra året.
Pappa ringde i tisdags vid 10.40 och sa att mamma hade ramlat där hemma.
Jag körde dit och finner min pappa förvirrat irra omkring där hemma, två sköterskor och min syster och hennes man. Min syster sitter inne på soffan med mamma i famnen.
Mamma är helt borta, hon har en konstig blick och jag fattar att något hemskt har hänt i hennes huvud.
Jag sätter mig omedelbart på andra sidan om mamma och där sitter vi och håller om henne. Ambulansen är på väg och i samma sekund som sköterskorna kommer och frågar om vi vill ha hjärt-och lungräddning på henne, så inser vi att mamma håller på att dö i vår famn.
Vi avböjer HLR och kallar på pappa som sätter sig vid sidan om. Mamma sluter sina ögon, men andas rosslande ett tag till.
Vi gråter och fattar inte vad som händer.
Till sist är det över. Mamma har fått ro.
Vi lägger henne ner på soffan med en kudde under huvudet. Strax efter kommer ambulansen, men de kan bara konstatera att hon är borta. När de får reda på att hon har en hjärntumör och att hon ramlat säger de att hon kan ha fått ett slag mot huvudet vid fallet som orsakat en blödning som i sin tur dödade henne. Det hade inte funnits något för oss att göra, har man en tumör i huvudet så orsakar en sån här blödning för stor skada för snabbt.
Kl 10.40 ringde alltså pappa och berättade att mamma hade ramlat, kl 14.00 körde begravningskillarna iväg med mamma....det gick så fort allting!
Nu sitter jag här och känner mig ganska OK, trots att jag för mindre än en vecka sen förlorade en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Min mamma...som alltid har funnits där för oss alla, som älskat oss och levt för sin familj och framför allt för sina barnbarn, är borta för alltid.
Men vi har levt med vissheten att mamma skulle lämna oss i ett år redan, och det har varit ett fruktansvärt år.
I ett år har jag haft en sorg, att min mamma är döende. Samtidigt har jag fått se henne lida av att inte ha ett kvalitativt liv. Nu har jag också en sorg, en stor sorg, men mamma lider inte längre. Jag kan gå vidare.
Tomheten efter mamma är enorm, men tomheten gäller min friska mamma och henne förlorade vi redan förra året.
fredag 13 augusti 2010
Världens bästa mamma har somnat in
Jag är nog ännu i chock.
Min mamma dog i tisdags.
Hon är borta, så snabbt, så väntat men oväntat ändå.
Varför?
Min mamma dog i tisdags.
Hon är borta, så snabbt, så väntat men oväntat ändå.
Varför?
lördag 7 augusti 2010
Mammas födelsedag
Igår fyllde mamma år, 66. Förra året blev hon alltså pensionär, hon skulle få njuta av lite välförtjänt ledighet efter många års tjänst inom äldreomsorgen. Hon såg verkligen fram emot att få vara hemma och kunna pyssla med det hon ville.
Pappa är ju pensionär sedan ca 7 år, nu fick de chansen att hitta på lite saker tillsammans.
Mamma gick i pension i slutet av maj, i mitten av augusti blev hon sjuk. Det var inte lång tid hon fick på sig att njuta...
Igår var vi på "kalas" där hemma. Till skillnad från förra året, när allt var som vanligt på hennes födelsedag, så beställde vi hem mat istället för att hon lagade den. Det blev lite pizza och mest Thaimat. Gott!
Det gör ont, varje gång jag träffar mamma. Hon varken kan, vill eller behöver bry sig. Hon går på antidepressiva medel som gör henne helt avtrubbad, känns det som. Hon älskar så klart oss alla, min lilla son på 3,5 år är ju hennes ögonsten, men nu lägger hon knappt märke till honom.
Detta är något som jag lider av. Jag tror inte mamma lider, för hon märker inte av sin förändring, min son lider inte för han är för liten för att förstå, men fasen vad JAG lider...jag är ledsen jämt, sover dåligt och är konstant ledsen på insidan.
Jag tror ibland att jag skulle behöva hjälp, någon att prata med. Någon att gråta ut hos...
Pappa är ju pensionär sedan ca 7 år, nu fick de chansen att hitta på lite saker tillsammans.
Mamma gick i pension i slutet av maj, i mitten av augusti blev hon sjuk. Det var inte lång tid hon fick på sig att njuta...
Igår var vi på "kalas" där hemma. Till skillnad från förra året, när allt var som vanligt på hennes födelsedag, så beställde vi hem mat istället för att hon lagade den. Det blev lite pizza och mest Thaimat. Gott!
Det gör ont, varje gång jag träffar mamma. Hon varken kan, vill eller behöver bry sig. Hon går på antidepressiva medel som gör henne helt avtrubbad, känns det som. Hon älskar så klart oss alla, min lilla son på 3,5 år är ju hennes ögonsten, men nu lägger hon knappt märke till honom.
Detta är något som jag lider av. Jag tror inte mamma lider, för hon märker inte av sin förändring, min son lider inte för han är för liten för att förstå, men fasen vad JAG lider...jag är ledsen jämt, sover dåligt och är konstant ledsen på insidan.
Jag tror ibland att jag skulle behöva hjälp, någon att prata med. Någon att gråta ut hos...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)