Kalas

Idag har vi haft städning på schemat på förmiddagen, så himla skönt när man har röjt upp ordentligt. Jag mår så mycket bättre när det är ordning och reda...

Sen har det varit kalas hos syrran, vi har gratulerat båda hennes söner. Det var full rulle på barnen och vi har nu lagt lillkillen i vår säng och han somnade nog innan huvudet hann landa på kudden :-)

Imorgon är det måndag igen...helgen går så fort men det gör å andra sidan vardagarna också. Tiden går sin gilla gång och till skillnad från förra våren så ser jag fram emot våren och värmen och solen.
Förra våren ville man att tiden skulle stå still för man var livrädd för vad framtiden innebar, när skulle mamma bli sämre, hur skulle hon må och hur långdragen skulle hennes död bli...?
Man var konstant orolig och även om jag längtade efter sommaren så visste man att varje dag var en dag närmare det ofrånkomliga...en dag mindre kvar med mamma i livet.
Så jobbigt, så deprimerande, men så sant.

Denna våren finns inte mamma hos oss, men samtidigt så har jag ju inte heller oron. Givetvis är ju saknaden värre, men att leva med ständig oro är jättejobbigt.
Nu kan jag se fram emot sommaren och allt man ska hitta på, vi har bokat resa som jag ser fram emot jättemycket.

Nu ska jag bara börja träna, äta rätt och gå ner en massa kilo. Tyvärr satte en muskelbristning stopp för träningen för två veckor sen, trist för jag var verkligen på G och tyckte träningen var så kul.
Men jag hoppas att det ska bli så bra snart så att jag kan börja träna igen, så länge får jag promenera och ta det lite lugnt.

Det måste gå framåt nu, botten är nådd, nu måste jag klättra mot toppen igen...eller åtminstone mot ytan...

En tung period

Har inte skrivit på länge nu...är tyvärr inne i en tung period allmänt i livet.

Saknar givetvis mamma oerhört mycket och tänker ofta på henne och allt som hon och vi går miste om.

Men samtidigt så är det lite tungt överlag med allt annat. Min man är inte så nöjd med sitt jobb och vill söka annat, samtidigt som hans position inte är helt säker på det jobbet han har heller.
Vår ekonomi är ganska ansträngd vilket irriterar mig för jag anser att vi kunde hindrat den från att bli så om vi bara varit lite försiktiga.

Jag får dra ett tungt lass här hemma med lillsonen, lämning och hämtning varje dag och just nu är han inne i en ganska tjurig period....

Jag vet att allt detta är övergående, sorgen går i vågor och den ska finnas där och är en del av mitt liv nu, men allt det andra kommer att bli bra.
Min man hittar säkert ett bättre jobb med bättre lön, sonens humör skiftar ju, så är det ju....

Men just nu är jag så missnöjd med så mycket och jag gillar inte det.
Jag trodde jag hade lärt mig tänka att man ska vara nöjd med det man har, för man vet aldrig när man förlorar det....men ett tu tre så är man tillbaka i gamla vanor och känner sig missnöjd...

Jag vill gå ner i vikt och hade precis börjat träna och tyckte det var så kul, jag kände att det började hända saker med vikten och var så glad...ja, då kommer en muskelbristning som ett brev på posten....
Varför...? Kunde jag inte ha fått det glädjeämnet åtminstone...?

Nä, just nu känns livet lite ruttet..:-(

Nytt år

Det är länge sen jag skrev, vi har hunnit fira lillkillens födelsedag, julafton och nyår.

Jag har varit ganska nollställd inför dessa högtider, det har känts OK men har inte haft samma glädje som förr.
Förra julen var ju mamma inte alls pigg, så det är faktiskt redan 2 år sen vi hade en vanlig, underbar jul.

Denna julen blev OK, lillkillen fick tyvärr feber och vi fick fira hemma själv, istället för hos min syster. Men det blev ändå ganska bra, han piggnade till på kvällen och vi kunde öppna julklappar och ha roligt. Denna julen var ju dömd att bli knäpp hur som helst, så det blev ändå så bra som det kunde.

Nyår hade vi här hos oss, det var vår tur. Skönt att det är över, vi är 5 par plus barn, som firar ihop, och denna gången var det alltså vår tur att hålla i det. Allt gick bra och det var trevligt.

Nu har vi en sak till att pricka av och det är sonens födelsedagskalas. Eftersom han fyller år strax innan jul blir ju kalaset lite framflyttat, vi har firat med familjen men nu är det barnens tur.
Vi skulle haft det nu i januari men har inte hunnit, så det blir i början av februari istället.

Annars börjar året lugnt, saknaden efter mamma finns ständigt där, precis under ytan och ibland kan jag känna att livet är helt åt skogen värdelöst. Men man måste finna sina glädjeämnen, för mamma är borta och vi kan inte göra ett skvatt åt det. Men vi måste leva vidare och det vill jag göra så gott jag kan.

Tyvärr är vi väl inne i en lite halvjobbig period, lillkillen kräver mycket och jag har inte alltid energi till det, känner väl kanske att jag inte får så mycket hjälp hemma heller.
Men det är bagateller, jag har det jättebra egentligen, en underbar man och ska inte klaga. Det finns några saker jag gärna hade ändrat på i mitt liv, med facit i hand, men hade jag ändrat på dem hade ju inte livet sett ut som det gör heller....

Det är nog bäst att bara njuta av livet som det är...det är ju bara jag som kan påverka min egen situation ibland...

Knäppt inlägg, men jag känner mig lite off just nu.
Ha det gott!