I lördags var jag och min syster hemma hos pappa och sorterade bort mammas kläder och saker. Hur grymt är inte det...
Vi behöll vissa saker och andra fick skänkas bort, men det kändes så bisarrt att man knappt fattade att det är sant.
Pappa sa när vi var färdiga att det var skönt att få det gjort, det var ju ingen idé att det hängde kvar där, mamma kommer ju aldrig tillbaka...
Och fy vad det känns nu, just att hon aldrig kommer tillbaka.
Jag gråter varje dag, i princip. Kan inte förstå orättvisan och grymheten. Vill inte acceptera, kommer aldrig att se meningen med det som hände.
Mitt i allt, så försöker jag ändå dölja min värsta sorg för att skona min familj. Köksrenoveringen pågår fortfarande, det går framåt, nu börjar det bli lite ordning.
Jag fick idag en massa konstiga tankar om att ev försöka få ett barn till. Jag har ju lagt de tankarna på hyllan tidigare, för min man har ju två söner sen tidigare som bor mest hos oss, sen har vi lillkillen gemensamt. Men av någon anledning drog det i barntarmen nu. Jag har ju alltid kännt att ifall min man inte haft två barn sen tidigare så hade vi nog skaffat ett barn till. Hans barn börjar ju bli vuxna nu, då kanske man kan ha en bebis till här hemma....?
Jobbiga beslut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar