Djupare sorg

Jag trodde i min enfald att sorgen var som värst direkt efter att mamma hade gått bort...tji fick jag...

Nu har sorgen djupnat och jag börjar så smått förstå på riktigt att jag aldrig mer ska få träffa mamma, aldrig få prata med henne mer eller krama henne.
Sjukdomsdelen börjar suddas ut och jag minns mer henne som hon var och det är ju den mamma jag saknar, min friska mamma.

Samtidigt så är jag så rädd, för det känns ibland som om jag inte riktigt minns hur det var. Det är så länge sen jag pratade med min mamma när hon var frisk, det är över ett år sen, och jag kan nästan inte komma ihåg hur våra samtal var. Vi pratade ofta och länge i telefon, men jag minns knappt hur hennes röst lät, jag kommer bara ihåg hennes röst när hon var sjuk och trött.

Det kanske bara är så att jag har förträngt saker, jag hoppas ju att minnet kommer tillbaka.

Mitt i all sorg försöker vi hitta vardagen och glädjen, idag var vi på IKEA och tittade på kök, vi ska beställa nästa vecka och ville bara kolla lite detaljer. Samtidigt "råkade" vi köpa badrumsmöbler och ska förnya allt i badrummet utom väggar och golv, det får komma senare.
Känns konstigt göra roliga saker samtidigt som man har mamma i tankarna hela tiden, men jag vet att det är rätt, mamma hade velat att vi skulle fortsätta leva ett bra och kvalitativt liv.

Jag önskar du kunde gå på IKEA med mig, mamma....