Jag står och ser min son hoppa på vår nyinköpta studsmatta, jag ser honom springa runt med storebror och spela fotboll på gräsmattan och känner så stor kärlek och i nästa ögonblick så stor sorg.
Min mamma kommer aldrig mer att få njuta av dessa bilder, min son kommer aldrig mer att få ha roligt med sin mormor.
Ikväll är en låg kväll, jag har gråtit och känt mig så ensam, trots människor omkring mig.
Jag ringde pappa innan idag och han lät också lite nere. Stackars lilla älskade pappa, alldeles ensam hemma i huset.
Han ville inte komma och äta middag här heller, jag tror han avvaktar tisdagen med begravningen, innan han kan börja andas riktigt igen.
Usch, mamma, du är så saknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar