Låg dag

Idag blev till slut en låg dag.

Den började OK, jag känner att jag kan vara nästan som vanligt på jobb och det är mitt vattenhål, att få vara jag och tänka på annat. Även om alla är väldigt milda och omtänksamma, så känns det ändå skönt att få vara nästan normal där...

Men på vägen hem stannade jag till kyrkogården för att se om blommorna från begravningen låg kvar utanför...det gjorde de...
Så jag gick ur bilen och stod och snyftade framför alla dessa fina blommor som hade legat bredvid min mammas kista.
Och allt blev så tungt, jag förstår mer och mer för varje dag att mamma är borta.

Jag gick ner till minneslunden också för att titta lite, de har gjort om den och där har blivit så fint. Mammas aska finns ju inte där ännu, men där var jättefint. Där kommer jag att sitta ofta och känna och tänka och prata med mamma.

Jag har känt en lättnad efter mammas död, en lättnad för hennes skull och vår skull. För att hon slipper leva ett liv utan glädje och för oss som slipper oron och sorgen över att se henne så sjuk.
Men nu börjar sorgen ta över, saknaden. Jag börjar förstå att jag aldrig mer ska kunna ringa mamma, att hon aldrig mer ska ringa mig. Att hon aldrig mer ska blåsa bubblor med min son, komma ut med en bricka med mackor och fika eller fylla bassängen med en massa varmvatten så att inte min son ska frysa när han badar mitt i sommaren....Aldrig mer....

Det gör ont, fysiskt...

Ikväll började dessutom jag och maken att bråka lite, och jag tåler ingenting just nu känner jag. Jag orkar inte tjafsa och jag tåler knappt att någon säger emot mig. Men kan jag inte få känna så, kan inte andra ta hänsyn ett litet tag till, det är bara drygt två veckor sen jag förlorade en jättestor del av mitt liv.

Det slutar med att han sur åker hemifrån och nu sitter jag här och har fått hålla ihop hela kvällen tills sonen la sig för att sova....nu kommer det, jag orkar inte mer, jag vill inte mer...jag blir arg och ledsen och vill bara skita i allt. I såna här lägen vill jag ju ringa mamma.....

Jag har ju pappa kvar och jag pratar med han varje dag. Men det är inte mamma, det är alltid hon som jag har vänt mig till. Inte för att jag älskar pappa mindre, för det gör jag inte, men det har ändå alltid varit mamma och jag.
Sen har jag min syster, men det är inte detsamma som mamma heller....

Jag känner mig väldigt, väldigt ensam ikväll. Är ni här, hör av er!