Vilket sorgeår

Mamma är borta.

Pappa ringde i tisdags vid 10.40 och sa att mamma hade ramlat där hemma.
Jag körde dit och finner min pappa förvirrat irra omkring där hemma, två sköterskor och min syster och hennes man. Min syster sitter inne på soffan med mamma i famnen.
Mamma är helt borta, hon har en konstig blick och jag fattar att något hemskt har hänt i hennes huvud.

Jag sätter mig omedelbart på andra sidan om mamma och där sitter vi och håller om henne. Ambulansen är på väg och i samma sekund som sköterskorna kommer och frågar om vi vill ha hjärt-och lungräddning på henne, så inser vi att mamma håller på att dö i vår famn.
Vi avböjer HLR och kallar på pappa som sätter sig vid sidan om. Mamma sluter sina ögon, men andas rosslande ett tag till.
Vi gråter och fattar inte vad som händer.

Till sist är det över. Mamma har fått ro.

Vi lägger henne ner på soffan med en kudde under huvudet. Strax efter kommer ambulansen, men de kan bara konstatera att hon är borta. När de får reda på att hon har en hjärntumör och att hon ramlat säger de att hon kan ha fått ett slag mot huvudet vid fallet som orsakat en blödning som i sin tur dödade henne. Det hade inte funnits något för oss att göra, har man en tumör i huvudet så orsakar en sån här blödning för stor skada för snabbt.

Kl 10.40 ringde alltså pappa och berättade att mamma hade ramlat, kl 14.00 körde begravningskillarna iväg med mamma....det gick så fort allting!

Nu sitter jag här och känner mig ganska OK, trots att jag för mindre än en vecka sen förlorade en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Min mamma...som alltid har funnits där för oss alla, som älskat oss och levt för sin familj och framför allt för sina barnbarn, är borta för alltid.
Men vi har levt med vissheten att mamma skulle lämna oss i ett år redan, och det har varit ett fruktansvärt år.

I ett år har jag haft en sorg, att min mamma är döende. Samtidigt har jag fått se henne lida av att inte ha ett kvalitativt liv. Nu har jag också en sorg, en stor sorg, men mamma lider inte längre. Jag kan gå vidare.

Tomheten efter mamma är enorm, men tomheten gäller min friska mamma och henne förlorade vi redan förra året.