Igår fyllde mamma år, 66. Förra året blev hon alltså pensionär, hon skulle få njuta av lite välförtjänt ledighet efter många års tjänst inom äldreomsorgen. Hon såg verkligen fram emot att få vara hemma och kunna pyssla med det hon ville.
Pappa är ju pensionär sedan ca 7 år, nu fick de chansen att hitta på lite saker tillsammans.
Mamma gick i pension i slutet av maj, i mitten av augusti blev hon sjuk. Det var inte lång tid hon fick på sig att njuta...
Igår var vi på "kalas" där hemma. Till skillnad från förra året, när allt var som vanligt på hennes födelsedag, så beställde vi hem mat istället för att hon lagade den. Det blev lite pizza och mest Thaimat. Gott!
Det gör ont, varje gång jag träffar mamma. Hon varken kan, vill eller behöver bry sig. Hon går på antidepressiva medel som gör henne helt avtrubbad, känns det som. Hon älskar så klart oss alla, min lilla son på 3,5 år är ju hennes ögonsten, men nu lägger hon knappt märke till honom.
Detta är något som jag lider av. Jag tror inte mamma lider, för hon märker inte av sin förändring, min son lider inte för han är för liten för att förstå, men fasen vad JAG lider...jag är ledsen jämt, sover dåligt och är konstant ledsen på insidan.
Jag tror ibland att jag skulle behöva hjälp, någon att prata med. Någon att gråta ut hos...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar