Det är konstigt vilken berg-och dalbana man åker nu, känslomässigt.
Igår var en otroligt tung dag, jag hade ont i kroppen av saknad och kunde inte somna förrän vid 02.30 på natten. Jag hade tänkt börja jobba igen idag, men efter gårdagen var jag inte riktigt redo.
Idag känns det betydligt bättre, mamma är i tankarna nästan hela tiden, men det har inte varit lika tungt. Så imorgon ska jag försöka ta mig till jobbet.
Men en olycka kommer sällan ensam, även om nästa är av det betydligt lättare slaget.
Min mans äldste son var och spelade fotboll och fick ett otäckt slag mot huvudet, han blev lite yr och groggy, klagade på huvudvärk. För att vara på den säkra sidan så åkte min man med honom in på akuten nu för att kolla ifall han fick någon hjärnskakning.
Så nu följer en orolig tid innan jag hör något därifrån....
Annars känns det som om det är tisdagen jag väntar på och fasar för, tisdagen med begravningen. Jag hade helst velat slippa det momentet. Jag har sagt hejdå till mamma redan, jag är klar med det, jag vet att det inte är annat än mammas skal som ligger i kistan.
Men jag kommer ju ändå att bryta ihop när jag väl är det, för det blir så påtagligt.
Men mitt liv går vidare, vilket jag inte hade trott för ett år sen. För ett år sen hade det varit en total katastrof att förlora min mamma eftersom hon var en så stor del av vårt liv. Men ett år senare, men vetskapen om att min mamma skulle dö, så har jag fått bearbeta och förbereda mig på detta. Riktigt förberedd blir man ju aldrig, men jag har insett att detta var oundvikligt.
Nåja, sitter och väntar på samtal från sjukhuset nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar